hur kunde det gå s å snet t ? 256 Den följande granskningen fokuserar på dessa rättshistoriker även av den anledningen att de som handboksförfattare har fungerat och fortfarande lär fungera som riktmärken för den normale svenske medeltidsforskaren. Detta naturliga förhållande tål ett grundligt studium men ska här bara kort exemplifieras med två tunga namn: a. Herman Schück: Det augustinska kanikesamfundet i Skara domkyrka, VFT1983-84, där författaren (s. 173) tar upp “de s.k.‘Lydekini excerpter’ (1300-talets början), den lilla i B 59 inbundna bok som avsåg att genom kompletteringar göra laghandskriften möjlig att använda även sedan den yngre lagen antagits.” b. Göran Inger: Kanonisk och inhemsk rätt under biskop Brynolf Algotssons tid, KÅ1999, som s.14 omnämner “Brynolfs redaktion av den nya kyrkobalken”. Språkvetaren Ernst Lidblom påpekade 1901 i sin avhandling om “Lydekinushandskriften i Kongl. Biblioteket”, I (del II utkom ej), att handskriften mera neutralt och i enlighet med dess latinska slutmening borde betitlas “Laurentiusboken, skriven av Lydekinus.”Men efter denna markering gav Lidblom omedelbart upp; här fordrades en annan benämning,“sådan den är allmänt antagen inom den vetenskapliga litteraturen” (s.1 f.).283 Traditionens tyngd tryckte emellertid redan då så hårt på en enkel doktorand, att denne inte vågade utmana paradigmet i en till synes obetydlig fråga som rubriksättningen. Om frågan fortfarande kan synas obetydlig, beror detta delvis på metodikernas relativt ljumma intresse för det källkritiska arbetets inledande fas, närmare bestämt det moment som hänför källan till en viss genre (“detta är ett brev” o.s.v.). Men en felaktig genrebestämning som“detta är excerpter” rycker problemformuleringsprerogativet till sig och leder framtida forskare på avvägar. Den som först slarvade med autenticitetsskritiken var (enligt G E Klemming) riksantikvarien Johan Bure (Bureus), som någon gång under tidigt 1600-tal försåg Lydekinus texthäfte med en hemmagjord rubrik:“Extract ur Westg. lagen nyare”. 283 Jfr J Gummerus: Synodalstatuter... 1902, not 2, s. 8:“En riktigare beteckning vore säkerligen ‘Laurentii anteckningar’, enär Lydekinus blott varit avskrivaren...”. Så som redovisas nedan i avsnitt 8ansåg däremot G Åqvist att Lydekinus var författaren (“Lydekini bok”) − en omöjlig tanke, som finner det naturligt att skrivaren Lydekinus ofta misslyckas med att tyda sin egenhändiga förlaga (i motsats till parallellfallet Elsa Beskow med “Görans bok”). 1. Bures blunder
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=