kap i te l v i i 251 ningar’ tillsammans med ‘huvudtionde’ eller ensamt i skilda upplagor, som alla förkunnade avskaffandet av arvtionde (s. 44 ff.). Ingående kännedom om den lokala lagstiftningen iVästergötland tycks inte ha varit särskilt utbredd på centralt håll, där kyrkobalken i Upplandslagen framstod som normerande (jfr s. 44). Två år senare fick GustavVasa dock anledning att något modifiera sin ståndpunkt.Vid ett rådsmöte hösten1529utfärdades sålunda i lejonets kula den s.k. Skara ordinantia, som förbjöd klerkerna att ‘betvinga någon att giva huvudtionde eller testamente, utan att sockenbonden så vill (tyckes)’. Vad som hade blivit aktuellt att stävja, framhåller Belfrage, var försök från prästerskapets sida att kringgå förbudet mot huvudtionde genom att låta det återuppstå som (formell) gåva i ett testamente. Skara ordinantia fastställde nu avskaffandet av huvudtionde som obligatorium, men den tilläts dock att fortleva (och tyna bort) som en frivillig prestation (s. 46 f).282 282 Belfrage har liksom tidigare forskning inte beaktat möjligheten att arvtionden erlades i två skilda delar (för fast oh för lös egendom) utan ser de 30 penningarna som ett “komplement”, s. 45. Beaktansvärt är hans avslutande påpekande att testamentsrätt som ersättning för huvudtionde var en idé som hade lanserats i Norge redan 1152 av legaten Nicolaus Breakspear.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=