om t i onde och huvudt i onde 250 • Vad gällde huvudtiondeplikt för mottagaren av gåvor hade man i Yngre lagens Kyrkobalk och dess förarbeten (=lyd 23) inte hunnit längre än till hemgifter och gåvor till frillobarn.Men det var då det. Vid en något senare tidpunkt kan det mycket väl ha blivit högaktuellt för kyrkan att bevaka sina huvudtiondeintressen i fråga om andra typer av jordgåvor, för vilka det nu hade blivit fritt fram. Den Bestickande Teorin lutar åt den sistnämnda tolkningen. Huvudtionde i form av arvtionde levde vidare iVästergötland medeltiden ut, medan övriga typer av H10 har försvunnit i de Synodalstatuter för Dalsland som år 1437 utfärdades av biskop Sven i Skara.281 Dalbornas arvtionde var liksom i Yngre Västgötalagen uppdelad i två delar, och utgjordes på samma tioprocentiga sätt för den lösa egendomen (s.42).Vad gäller den fasta egendomen förekom däremot inte längre någon differentiering mellan förmögnare och fattigare bon; även i det fattiga boet skulle varje arvinge betala 30 penningar (s. 45). Ännu så sent som1509 kunde ärkebiskop Jakob Ulfsson påminna borgarna i Lödöse om deras plikt att utgöra huvudtionde (s. 42).Vargatider stundade emellertid för denna kyrkliga förmögenhetsskatt, som man utan tvivel avsåg att avskaffa vidVästerås riksdag 1527, även om huvudtionden inte omnämndes i recessen och ordinantian utan först i rådets öppna brev om riksdagsbesluten (27juni 1527, s.40).Att huvudtionden likväl hade avskaffats i ordinantian framhöll GustavVasa två månader senare i ett brev som skulle undanröja missförstånd om avgifter till kyrkan. Den enda tionde som hade förbjudits, inskärpte kungen, var den ‘som kallas i somliga landsändar huvudtionde, att prästerna gå in i bohaget efter en död man och taga var tionde penning av det som icke har utgått som tionde förut’ (s. 41 f.). I detta sammanhang hade kungen ingen anledning att gå in på de 30 penningarna, om han ens visste om dem.Att denna del av arvtionden fortfarande utgick framgår emellertid av andra brev, som utfärdades till landsorterna i anledning av riksrådets öppna brev. Här förekom ‘trettio pen281 Den följande framställningen bygger på den ingående undersökningen av Sixten Belfrage: Studier i svensk reformationslitteratur, 3-5, 1932: 39-48 (“Avskaffandet av huvudtionde”; sidhänvisningar inom parentes avser denna bok). Belfrage nyanserar här den gängse uppfattningen att huvudtionde avskaffades definitivt genom beslut av Västerås riksdag 1527, jfr HWs. 12, not 13. V. Ep i log
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=