te oret i sk i nl e dn i ng 25 Den sista meningens proklamation har förvisso en viss bismak av tidstypiskt rastänkande. Och även i övrigt kan Holmbäcks ochWesséns sammanfattande syn på saken framstå som föråldrad, daterad och ute. Den bärs upp av ett högstämt nationalistiskt etos och patos, som hävdar att till och med svensk efterblivenhet är något att vara stolt över (“mera ursprunglig ståndpunkt”). Och trots att det är fråga om en av de viktigaste brytningstiderna för “vårt folk” tonas de därmed implicerade och oundvikliga konflikterna inom detta folk ned till förmån för skildringen av en politisk och social idyll. Inte så konstigt, eftersom detta nationalromantiska synsätt hade gamla konservativa anor sedan 1800-talet och åter skulle bli högaktuellt för svensk del efter 1933, då Holmbäck &Wessén publicerade första bandet i sin folkbildande serie Svenska Landskapslagar (HW1, 1933, citat från ss. XII -XV). Och dock. Även jag befinner mig av födsel och ohejdad vana i ett relativt gammalt och välbevarat Sverige, det geografiska område där jag oftast befinner mig fysiskt och där jag − bland annat − har grundlagsgaranterade möjligheter till fri politisk verksamhet i vid mening. Sveriges fortfarande existerande materiella och andliga minnen från mer eller mindre fornstora dar motiverar och legitimerar mitt och andra svenska medborgares intresse av att bli mera hemmastadd här utan att för den skull behöva hemfalla åt en trångsynt eller överdriven nationalism, som vägrar att ta itu med obehagliga fakta eller globala problem. Historieskrivning gör här praktisk, existentiell nytta, i synnerhet om man kan misstänka att den är sann. Holmbäcks ochWesséns synsätt framstår alltså djupast sett som i grunden fortfarande gångbart vad gäller den övergripande dynamiska problembilden. Men denna behöver i hög grad kompletteras med diverse nya perspektiv som öppnats av senare forskning, som lägger betydligt större tonvikt på den ekonomiska och sociala sidan av förändringsproblematiken. Framför allt har det synts mig nödvändigt att anlägga ett systematiskt makt- och konfliktperspektiv på den medeltida lagstiftningsprocessen. Dock inte med samma överdrivna kraft som har kännetecknat Elsa Sjöholm i hennes radikala uppgörelser med traditionell rättshistorisk forskning. Lagom synes mig vara bäst.12 ka rättskällorna visa våra landskapslagar en germansk kultur på en mera ålderdomlig, mera ursprunglig ståndpunkt än man träffar den någonstädes i övrigt.” 12 E Sjöholm: Rättshistorisk teori och metodbildning, Scandia 1978: 229-256, Sveriges medeltidslagar,1988. Den andra huvudpunkten på Sjöholms program, hennes ersättan-
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=