kap i te l v i i 249 tionde (“Sed pone talis alienigena dolose recedit de dyocesi ante terminum vt sic non soluat decimas capitales...”). Uttryckssättet är tvetydigt. Det kan tolkas som ett känslomässigt utfall mot vederbörande skattesmitare, men alternativt som ett fritagande från huvudtiondeplikten vad gällde t.ex. storgodsägare eller dignitärer, som hade anledning att ofta korsa landskapsgränsen utan minsta tanke på att slippa betala huvudtionde. För denna mildare tolkning talar möjligen att ett par av övriga mildringar (jfr §§ 104 och109 ovan) angår de högre samhällsklasserna. I vilket fall som helst torde bestämmelsen i brist på folkbokföring ha stannat på pergamentet. Återstår den svårtolkade sista paragrafen i De decima capitalis, Latb §. Den föregås av§, där gåva avlös egendom(bona mobilis) till frillobarn görs huvudtiondepliktig för mottagaren. I Yngre lagens motsvarighet (Kk § 72:2) talas däremot om gåvor till frillobarn av “goz”, vilket ord enligt glossariet i CS betyder egendom i allmänhet, fast eller lös.Mot den bakgrunden kan man hävda att det till synes generella stadgandet i § 111 om gåva av fast + lös egendom är en komplettering till § 110 och endast avser (de ur kyrkans synpunkt förhatliga) frillobarnen. Så här ser texten ut. Om föreskriften däremot skall tolkas efter bokstaven, d.v.s. som en allmän regel, betyder det att Skarakyrkan här har lämnat tillämpningsföreskrifternas smala väg och lagstiftat på egen hand, eftersom någon motsvarighet inte återfinns iYngre lagens kyrkobalk. Sådant har dock som bekant hänt i andra sammanhang (jfr kap. 2:96ff., 5:191ff.), och även för denna ståndpunkt kan goda argument framföras: • Paragrafnumreringen är visserligen ett sent påfund avCSi den praktiska forskningens tjänst. Men märk att paragraferna skiljs åt redan i originalet genom en kustod (tecknet ¶). • Paragrafen är den sista i Latinbalken, vilket tyder på sen tillkomsttid. • Men en sen tillkomsttid präglar likaså de avslutande paragraferna i Yngre lagens Jordabalk (§ 46) och Rättlösabalk (§ 30), där liberaliseringsvågen vad gällde bortgivande av jord nådde sin kulmen med tillåtelsen att skänka jord åt vem man än ville (jfr kap. 1, ex. J). “Item si data fuerit alicui curia cum bonis mobilibus de illis decimabitur.” ‘Om åt någon blir given en gård med lösöre, av dessa skall utgöras huvudtionde.’ lat b § 111
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=