kap i te l v i i 247 sammanfattn i ng s v i s framstår stadgandena om huvudtionden iYngreVästgötalagens kyrkobalk § 72 som en kompromiss mellan kyrka och lekmän i en betydelsefull och tvistig ekonomisk fråga, där man hade all anledning att framhäva den till sist uppnådda enigheten (mellan biskop, klerker, lagman och lekmän, Latb §99, jfr ovan kap.2:99),Vad denna kompromiss innebar i ekonomiskt avseende är omöjligt att avgöra. Den BestickandeTeorin nöjer sig med att påstå att den hade krävt utdragna förhandlingar.277 Skarakyrkans tolkning av avtalet om huvudtionde med lagman och lekmän iVästergötland återfinns i Latinbalken som en särskild, avslutande avdelning (De decima capitalis, §§ 99 -111). I huvudsak överensstämmer den naturligtvis med det sakliga innehållet iYngre lagens kyrkobalk § 72, men dess lagtext är ofta nog mera precist formulerad än den världsliga pendangen, vilket underlättar eftervärldens tolkningsarbete.278 Men i Latinbalken förekommer också tillägg och ändringar, där kyrkan har begagnat sin självtagna rätt att utfärda tillämpningsföreskrifter (jfr ovan kap. 2:96). I flera fall innebar detta mildringar av den världsliga lagens bud, och detta kunde inte gärna väcka ekonomiska invändningar, eftersom det bara var kyrkan själv som drabbades av skattejämkningen. I den följande korta redogörelsen för avvikelserna i Latinbalken sparas de tveksamma fallen till sist.279 gifte sig). Man kan förmoda att engångsprincipen i övriga fall har varit ett bräckjärn för lekmännen i deras opposition mot det tvågångsartade erläggandet av huvudtionde både vid arv och vid ingående av äktenskap. Huvudprincipen understryks i Kk § 72:4 (generellt) och i § 72:5 (30-penningar). 277 Flockens karaktär av framförhandlad paketlösning kommer till synes även i en detalj som Kk § 72:4. Här upprepas (i onödan) samma regler för omvigningstionden, som redan hade stadgats i Kk §§ 4 och 6. 278 Detta har redan framgått av föregående notiser om arvtiondes betalning även från dygnsgammalt barn (Latb § 100) och om betalningen av de 30 penningarna (Latb § 108).Till dessa exempel läggs här föreskriften i Latb § 107 att arvtionde skall utgå från den avlidnes nettotillgångar på dödsdagen (inte bruttotillgångar, jfr det mera oklara förslaget i lyd 99 (inkl. HW:s övers), som saknar avslutningsorden “licet sint in fundo” (även om det finns [kvar] på gården). 279 Föreskriften i Latb § 106 att även brukare av allmänning med ärftlig brukningsrätt skulle erlägga H10 kan se ut som en skärpning men är det inte; jfr den nyinförda flocken om de s.k. allmänningskarlarnas bondestatus iYngre lagens Kk § 7. IV. Skaraky r kan l ägg e r h 10 t i l l r ä t ta i lat i nbal ke n
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=