om t i onde och huvudt i onde 246 man blivit enig om att i den nya lagen införa arvsrätt även för kvinnor (1/3 efter fader, med följdbestämmelser som krävde omfattande förberedelser). Och någon sådan arvsrätt hade inte existerat vid tiden för nedtecknandet av vare sig den försvunna Skarastadgan, Äldre lagen eller Biskop Brynolfs kungliga stadga av år 1281. Med införandet av kvinnlig arvsrätt kom frågan om huvudtionde i ett nytt läge.Vad kvinnorna angår hade de dittills endast betalat bröllopstionde. Men vad hände om en kvinna inte blev gift? Därom gav biskop Brynolfs stadga inget besked. Ur ekonomisk synvinkel hade några föreskrifter heller inte behövts för kyrkans del, men nu hotade en minskning av skatteunderlaget genom bortfallet av huvudtionde från de kvinnor som aldrig gifte sig men väl ärvde en tredjedel efter sin far. I Yngre lagens kyrkobalk löstes detta problem genom att kvinnobeskattningen överflyttades från bröllopstionden till arvtionden. Samtidigt breddades skatteunderlaget för arvtionden ytterligare något genom att man strök den nedre åldersgränsen för män, 15 år. I fortsättningen skulle arvtionde utgöras av alla män och kvinnor, myndiga eller omyndiga. (Till och med om det är ett dygnsgammalt barn preciserade Latinbalken i § 100).Vidare företogs en reduktion av det grundavdrag, som hade beviljats tiondegivaren av lösegendom i handskriften H:s version avBBS (vardagskläder o.s.v.). I fortsättningen gällde rätt till avdrag endast för vederbörandes innehav av säd, och detta därför (vilket påpekades i lagtexten) att denna redan hade beskattats via den årliga sädestionden. Till dessa hårdare regler för arvtionden ska läggas de hårdare reglerna i allmänhet, som har noterats ovan under punkt 3och som kommer att belysas närmare i nästa avsnitt. Och slutsatsen blir att allt detta sammantaget återspeglar kyrkans krav på kompensation för sin stora ekonomiska eftergift, det avskaffande av bröllopstionden, som framhävdes redan i huvudtiondeflockens inledningsord: “Huvudtionde efter giftermål skall ingen utgiva mera...” Kvar stod visserligen en obetydlig rest av den gamla bröllopstionden, som fortsättningsvis skulle utgå endast från ‘den som inget ärvde efter sin far eller sin mor’. Dessa arvlösa män och kvinnor måste överlag ha tillhört en ekonomiskt sett försumbar samhällsgrupp; dock borde också dessa de mycket fattiga av principiella skäl beredas möjlighet att uppfylla kravet på att varje församlingsmedlem någon gång i livet skulle betala huvudtionde.276 276 I denna principfråga nådde kyrkan numera längre fram än förut (i fråga om de ogifta kvinnorna) men dock inte ända fram (till de fattigaste som varken ärvde något eller
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=