kap i te l v i i 245 hade man tagit hänsyn till den beramade liberaliseringen av rätten att frånhända sig jord och lösegendom inte bara genom “köp” och “skötning” utan också genom gåva av jord och lösöre (jfr kap. 1, ex. J). I det avseendet borde även hemgift vid äktenskaps ingående räknas som skattegrundande liksom − självklart för kyrkans del − gåvor till frillobarn. Så långt är saken klar beträffande den första förhandlingsomgången,men fortfarande återstår frågan vart den försvunna Skarastadgan tog vägen.Min kvalificerade gissning är att denna återklingar iYngre lagens nya föreskrift om erläggande av schablonavgiften “30 penningar”. För denna konjektur talar följande argument: • böndernas missnöje med ett närgånget taxeringsförfarande (som bör ha grumlat även prästerskapets tillvaro) framgår tydligt av de ovan redovisade ändringarna i BBS 1281 (enligt hs H). • de 30penningarna introduceras iYngre lagens kyrkobalk utan någon som helst definition eller förklaring.Detta var gångbart, om det rörde sig om en gammal sedvänja som ännu levde i friskt mannaminne. • en liknande sedvänja fortlevde i (den då norska) grannregionen Bohuslän ända in i svensk tid.275 Oavsett om denna gissning är verkligt kvalificerad, d.v.s. korrekt, är det fullt klart att den försvunna Skarastadgan inte kan ha varit förebildlig vad det gällde den kraftiga reduktionen av bröllopstionde i den nya kyrkobalken. Den frågan kan nämligen inte ha aktualiserats förrän i en senare förhandlingsomgång än den som redovisas i Laurentius bok. Först då har 274 Stadgandet återkom i Yngre lagens Kk § 72:2 försett med ett tillägg om ett alternativt sätt att betala H10 för hemgift (och termen trälkvinnebarn har ersatts med frillobarn). 275 Eberstein 1915:9, n. 1 återger en uppgift i Sven Lagerbrings Svea Rikes historia (II) från1773, som bygger på en (odaterad) handskriven undervisning om (skatteuppbörden i) Bohus län. Huvudtionden utgick enligt denna källa efter kyrkoherdens värdering av all egendom,“av vilket värde utgives trettionde penningen” (kurs här). I Bohuslän (Viken) var det fråga om ett bröllopstionde, vilket måhända ursprungligen hade varit fallet även iVästergötland. I så fall överfördes iYngre lagen denna sed till att gälla arvtionde av skäl som kommer att framgå nedan. ‘Gifter en man (sin) son eller dotter och ger (dem) hemgifter, dör far eller mor sedan, utgöre lika stor del i huvudtionden av det som han fick i hemgift som var och en av de ogifta (syskonen av sitt arv).Och huvudtionden utgöres där arvet faller. Giver en man egendom (goz) åt sina frilllobarn, dör fadern sedan, utgöre hans trälkvinnebarn (thy barn) huvudtionde som andra lagliga barn.’274 lyd 23 (min övers. och kurs.)
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=