kap i te l v i i 237 Förslaget återkommer i hand s k r i f t e n l med ett smärre tillägg som fastställer, att det var bonden som hade valet fritt mellan penningar och havreskäppa (“vilket bonden helst vill”, se nedan). Men i slutversionen skall skäppan inte längre tas ur bondens behållna fattigtionde.Tvärtom har i Yngre lagens Kk § införts ett uttryckligt förbud för småbonden att använda sin egen socialvårdssäd till kyrkliga avgifter. Förändringen kan inte tolkas som annat än ett uttryck för lekmannamässigt vaktslående om den lokala fattigvårdens resurser.260 Samma strävan kan spåras i den nyskapade Kk § 41 (Om matskottsfredag), om vars förhistoria Laurentius bok dessvärre inte ger några upplysningar: Jämte fattigtionden var allmosorna troligen den viktigaste inkomstkällan för den rudimentära lokala fattigvården. IVästergötland har det tydligen varit brukligt att leverera frivilliga bidrag till socknens fattiga på altaret på en fredag (eller flera fredagar?). Den nyskapade flocken riktar en direkt och oförtydbar udd mot kyrkliga anspråk på uppbärande av dessa allmosor. I fortsättningen fick sockenprästen nöja sig med ett enda långfredagsoffer, som lagfästes i den likaså nyskapade Kk § :‘Prästen äger all kvicktionde och det offer som kommer till korsets fot på långfredagen.’261 Meningsskiljaktigheterna om fattigtionden iVästergötland var en västanfläkt jämfört med de samtidiga rikspolitiska strider om fattigtionden i ärkestiftet, som fördes mellan1299och1320.Men här gällde frågan också 260 H Schück − som inte observerat versionerna i Laurentius bok och hs L − ser saken ensidigt från kyrkans synpunkt och menar att förbudet enklast förklaras “med att man ville bevaka hospitalets rätt” s 145 not 120. - Kyrkan gjorde dock inget avkall på småböndernas extraskatter. I en del trakter betydde detta en ny (impopulär) pålaga; om detta och den senare utvecklingen se nästa sida. 261 Jfr HWs. 230, not 56. Även här tiger Laurentius bok. Landskapslagarna visar stora variationer i föreskrifterna om offer. Matskott till prästen förekommer i UL Kk 7:9 (en gång om året), HL Kk 10 (tre gånger om året),VmL Kk 9 (sex gånger om året). − Kvicktionden innebar däremot ingen nyhet (jfr Äldre Kk §17:1), men för kyrkans sena och misslyckade försök att precisera dess utgörande se kap. 2:85. ‘Där det är mindre än7 skäppor, då gives till prosten och till Falköping vardera 4 penningar eller en skäppa havre av den del bonden har kvar hos sig (them loth bondin hauir inni mz sik)’. ‘... då give man till prosten och till Falköping vardera 4 penningar eller en skäppa havre, vilket bonden helst vill, men intet av de fattigas lott, som bonden har hemma hos sig’. (HWs övers, kurs här). ‘Inget äger prästen av de allmosor, som kommer på altaret på matskottsdag [hs L: matskottsfredag].’
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=