kap i te l v i i 233 fram en sociografisk aspekt på det västgötska systemet, som gjorde sockenprästen med sin oföränderliga tiondeinkomst mera oberoende (ointresserad), när det gällde att bevaka övriga tiondetagares intressen.252 En fjärde följd bör ha varit förekomsten av en viss skepsis hos lågbetalda sockenpräster mot den kanoniska rättens strävan att avskaffa kyrkans gamla finansieringssystem med särskilda avgifter för kyrkliga förrättningar och i stället låta tionden stå för driftsinkomsten.253 Det legala utgångsläget i tiondefrågan och dess utveckling har Den Bestickande Teorin haft anledning att utreda under sitt arbete med att fastställa en relativ datering mellan skilda aktstycken i källmaterialet. Jag hänvisar till dessa utredningar och inskränker mig här till en kort redogörelse.254 Den Äldre lagens knapphändiga föreskrifter om tionde preciserades närmare i biskop Brynolfs stadga av år 1281 med bl.a. krav på leverans av tionden före påskafton och böter vid utebliven betalning. Därefter fortsatte trenden mot strängare sanktioner i de odaterade Synodalstatuterna (s s 12), som till böterna även fogade ett nattvardsförbud. Här lanserades nyheten “tideköp”, en fast årlig avgift för alla som skördade mindre än ett åkerlass. I den tidige Laurentius bok (före 1305) skärptes sanktionerna ytterligare, samtidigt som leveranstiden för tionden flyttades fram från påsk till kyndelsmässodagen (2 februari). Detta accepterades av landstinget iYngre lagens kyrkobalk. 252 För ett konkret fall från 1472, där sockenpräster iVästergötland hade solidariserat sig med församlingen gentemot tiondekraven från Skara, se KV Lundqvist: Bidrag till kännedomen om de svenska domkapitlen under medeltiden, 1897:138. För biskop Johannes fördömande Synodalstatut (ej brev) i anledning därav se U v.Troil: Skrifter och handlingar til uplysning i swenska kyrko- och reformationshistorien III, 1791: 296. 253 Om denna utveckling i teori och praktik, se B Nilsson: De sepulturis,1989: 139ff. och passim. Notera även biskop Brynolfs stränga straff mot betalning i förskott för vigsel och begravning i s s 12:12, 16; ovan kap. 2. Latinbalken är jämfört medYngre lagens kyrkobalk (§§ 30, 31, 34, 35, 40, 41) ofta mer tystlåten om storleken på diverse avgifter (för sista smörjelse, gravplats o.s.v.) och hänvisar i stället diskret till prästens rätt (“omne sua iura”) eller sedvanerätt (“sicut consuevit ab antiquo”). Vad gäller avgiftshöjningar jämfört med kyrkobalken talar däremot Latinbalken klarspråk, se kapitel V. 254 Se ovan kap. I:59f. och kap. II:81f. Om kyrkans misslyckade försök att garantera biskopstionde och hospitalstionde även från den som sådde gård utsocknes se kap. II, not 63. a. Om tionde
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=