om t i onde och huvudt i onde 232 251 För en allmän översikt och analys se artikeln Tiend i KLNM, 18, 1974, sp. 279 ff. och där anförda stickordsartiklar. ä ste rgöt land framstår i flera avseenden som ett annorlunda svenskt landskap. Så även beträffande kyrkans finansiering genom tionde (A) och huvudtionde (B), två inkomsttitlar som här ska kort presenteras före den följande undersökningen.251 Huvudtionde (decima capitalis) var en obligatorisk skatt, som erlades per capita med%av förmögenheten, i normalfallet bara en gång i livet. Denna kvarleva iVästergötland från missionstiden var inte ovanlig i Norge sunnanfjälls. Men omkring år 1300 existerade huvudtionden inte i något annat svenskt landskap; dock med ett litet undantag för Östergötland, där huvudtionden hade reducerats till en frivillig gåva i samband med vigning av kyrka (ÖgL Kk § IX). Tionde erlades däremot årligen till kyrkan med%av den bärgade skörden. Även här avvekVästergötland från det svenska normalfallet på ett fundamentalt sätt.Vad gällde fördelningen av tionden gick i andra landskap först 1/3av tionden till sockenprästen. IVästergötland däremot uppbar sockenprästen inledningsvis en fast del av tionden, oberoende av skördens storlek, närmare bestämt • “så mycket som kyrkan är vigd till” (ÄldreVästgötalagen Kk § 17). Liksom i andra landskap fördelades därefter resten av tionden i tre delar, vilka vardera (=2/9 av den ursprungliga tionden) tillföll • sockenkyrkan • biskopen • de fattiga (=bondens behållna tionde för eget utövande av lokal socialvård) Den västgötska särprägeln är anmärkningsvärd på flera sätt. Dels förutsatte stadgandet, att samtliga Västergötlands kyrkor var (in)vigda, åtminstone provisoriskt. Framför allt har eftervärlden ingen aning om hur stort prästtionde den enskilda sockenkyrkan var vigd till; stort eller litet med små eller stora variationer mellan socknarna. Och för det tredje ska lyftas V Inledning
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=