kap i te l v i 229 tering och analys av teori- och källmaterialet framgår, att de uttryckliga föreskrifterna i kanonisk rätt om vigning av kyrkogård (consecratio, benedictio) har varit få, och att de tillämpats med klara variationer i tid och rum i nordiska lagar, såvitt det tunna källmaterialet ger vid handen. Endast en av de svenska lagarna, Upplandslagen (1296, Kk IV) fastställer uttryckligen biskopens skyldighet att viga dels kyrkan (mot extra betalning), dels (för sitt tionde) en rad andra kyrkliga artefakter: krisma, kalk, korporale, mässkläder, klocka och kyrkogård, altare och altarkläde. I denna uppräkning saknas klockstapel och kyrkogärde, varav den förstnämnda obestridligen hade blivit föremål för vigning iVästergötland (Äldre Kk § 5). Enligt Den Bestickande Teorin har samma sak gällt kyrkogärdet. Båda dessa − jämfört med Upplandslagen omoderna − företeelser försvann ur hanteringen med landstingets slutliga antagande avYngre Västgötalagens kyrkobalk. Inte heller ur kanonisk-rättslig synpunkt kan Skarakyrkan ha haft något att invända mot avskaffandet av dessa troliga relikter från missionstidens vildvuxna seder och bruk.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=