kap i te l v i 219 arv och 2) efter bröllop eller ett fastställande av att vederbörande hade fallit i huvudsynd. Frågan ingår i det komplexa komplexet huvudtionde, som analyseras i nästa kapitel, till vilket hänvisas. Här följer endast en kort redogörelse. ger blott en allmän hänvisning till en senare försvunnen Skarastadga. Det följande tillägget i säger inget om tidpunkten för leverans. Föreskrifterna rörande huvudtionde utsattes därefter för en (jämfört medBBS1281) kraftig omstöpning, som redovisas iHs L, där vederbörande beviljas en betalningsfrist om dagar (XIII) såväl i fall 1som i fall 2 (“Male”, kommenterar CS). Yngre lagens Kk §förlänger däremot i lekmannavänlig anda de båda fristerna till 30 dagar (thrætiunda resp. XXX). kort sammanfat tn i ng:Ytterligare tre exempel på små ekonomiska bakslag för kyrkan i slutförhandlingarna om kyrkobalken.239 a. Vad gäller giftermål mellan andliga fränder intog kanonisk rätt en avvisande hållning, som varken då eller nu är så lätt att ta till sig för jordnära västgötar. I första omgången har kyrkan dock lyckats få in sanktioner mot giftomannen, i fall ett äktenskap upplöstes p.g.a. andlig frändskap mellan kontrahenterna. Därom vittnar lyd 17med en före239 I ytterligare två flockar ska utvecklingen kort beskrivas. • I Kk § om offerdagar specificerar lyd 21 och hs L att bonden och hans husfru ska lägga sitt offer ‘på altaret’.Denna specifikation ströks i slutomgången, vilket troligen berodde på att offerplatsen i kyrkan varierade mellan socknarna, se därom H Klackenberg: Moneta nostra. Monetarisering i medeltidens Sverige, 1992:36. • Kk § stadgar om lysning inför kyrkligt giftermål. Här ströks i slutomgången föreskriften att lysning skulle ske ’där kvinnan är fäst’, som finns både i lyd 33 och hs L. För det fall att prästen försummade sina skyldigheter saknas sanktioner i lyd 33, medan hs L och Kk § 69 stadgar 3 marker i böter till biskopen. M Korpiola: Between Betrothal andWedding, 2004, s. 148 f noterar angående lysningsorten att det enligt svensk lag var brudens präst som lyste. Som synes var detta bruk inte etablerat i Västergötland i början av 1300-talet. Däremot förelåg här ingen tvekan om platsen i kyrkan, där (enligt Korpiola) kyrkans normer talade för triumfbågen, medan världslig lag föreskrev lysning i kyrkdörren. IVästergötland fastställdes kyrkdörren som rätt plats inte bara i Kk § 69 utan också (dessförinnan) i de odaterade Synodalstatuterna (“in loco debito, id est ante ianuas ecclesie”, s s 12:10), jfr L Carlsson:“Jag giver dig min dotter”, II, 1972: 101 ff. (med översättning även av stadgandena i s s 11). var i ant 3. Laurentius går inte hem i hs L men väl i Kyrkobalken
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=