e n utdrag e n lag st i f tn i ng s p roc e s s 210 Om ländermannen var ett osäkert kort för den regionala självständighetsoppositionen, så bör anslutningen frånVästergötlands lokala nämndemän ha varit desto mera pålitlig.Om denna likaså unika företeelse kan jag fatta mig kort med hänvisning till den utförliga utredningen i kapitel IV. Den har troliggjort (mer eller mindre) förekomsten av ett tätspunnet nätverk av folkvalda förtroendemän, som har fungerat som ledamöter av häradsnämnd och fjärdingsnämnd och därtill haft självständig domsrätt i fråga om byarbyggning och tjuvnad. Detta troligen åldriga system av lokala nämndemän fördelade i“sciren” har under lagförhandlingarna satts under allvarlig press ovanifrån, möjligen också nedifrån. Framför allt har nämndemännen inordnats under centralmaktens kontroll genom att åläggas betungande uppgifter som skatteindrivare och obligatorisk närvaro på de nyinförda rättartingen. Mera svårfångad är pressen nedifrån, som kanske medverkade till en inskränkning av den lokale nämndemannens självständiga domsrätt i byarbyggningsmål. Hursomhelst vittnar de orealiserade förslagen i samma riktning om ett diskursklimat, som förutsatte tillvaron av ett påfallande egalitärt bondesamhälle. Egalitärt nota bene ovanför de skarpa klassgränserna nedåt: dels gentemot kvinnor, frigivna och trälar, dels gentemot legomän och landbor. Och egalitärt nota bene endast i legalt avseende: begreppet bonde (“fullvärdig manlig samhällsmedlem”) innefattade en heterogen skara av stora och små, förmögna och fattiga “bönder”, något som bl.a. återspeglas i den rikt differentierande lagstiftningen om västgötens skattskyldighet till krona och kyrka.233 Detta om etapp2, som enligt DBT:s gissning avslutas med rikets enande 1319, då centralmakten, d.v.s. i praktiken det enade stormannafrälset i förmyndarregeringen, definitivt kunde ta ledningen över det fortsatta lagstiftningsarbetet iVästergötland. 233 För kronoskatterna gengärd och allmänningsöre tre kategorier, för kyrkskatterna prostgåva och falköpingsskäppa fyra kategorier, se ovan s. 162f., nedan236. −Vad som sedan hände med det lokala nämndemannasystemet iVästergötland är en öppen fråga. Magnus Erikssons allmänna landslag uttalar sig endast omkonungens nämnd, som ska utses av häradshövdingen och bestå av 12 ledamöter, hälften frälse och hälften bönder. Nämnden rubriceras (menlöst eller listigt?) som“häradsnämnd”, MEL RgB XXX. b. De lokala nämndemännen
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=