kap i te l v 209 framgång. Till den grad att, som Holmbäck-Wessén påpekat, hans omstridda sociala status måste bevisas på ett så otympligt sätt som med tolvmannaed på tinget.231 Detta nytillskott i Yngre lagen kan förklaras med att bönderna trots ländermännens tillbakagång fortfarande hade skäl att bevaka sin företrädesrätt gentemot kvarlevande spillror av det gamla systemet. Därvid har de rimligen kunnat räkna på understöd av det nya världsliga frälset, som inte var ärftligt utan slaget till riddare, som hade avlagt sina trohetseder (homagium) till den aktuelle kungen. Det är emellertid möjligt att ersätta eller komplettera denna syn på saken med en alternativ förklaring, som tar fasta på den obestämda innebörden av termen “bonde”. Om man liksätter den med “fullvärdig manlig samhällsmedlem”, kan man tänka sig attYngre lagens tillägg tvärtom i första hand låg i det nya, världsliga frälsets intresse. Detta frälse fick (för Guds skull) inte betraktas som en variant av det gamla ländermannasystemet; en nydubbad riddare var lagligt sett fortfarande en “bonde” och som sådan jämställd med alla andra bönder, även och inte minst i jordatvister.232 sammanfat t n i ng s v i s framstår ländermännen som en regional specialitet förVästergötland, en anomali på väg att försvinna.Att ländermännen omkring1310-1315 hade sett sina bästa dagar förefaller klart,men det är omöjligt att säga hur många av återstoden som kunde och ville bjuda regionalistiskt motstånd mot de unifieringssträvanden, som då drevs av centralmakten men också av det nya världsliga Alsnöfrälset. Som Åke Holmbäck så riktigt framhåller var det denna senare aristokrati “som hade gods spridda över hela riket, [som] hade största fördelen av att lagstiftningen blev enhetlig” (1962: XXXIX). Emellertid är det tänkbart och möjligt, att de västgötska ländermännen har fungerat som rekryteringsbas för en annan potentiell motståndsgrupp, som låter sig något närmare studeras, de lokala nämndemännen. 231 Däremot är det inte så förvånande, att fadern måste vara länderman. Liknande stadganden återfinns nämligen i norsk lagstiftning (bl.a. Eidsivatingsloven), där sonen fick heta länderman tills han fyllde 40.Då bortföll titeln, såvida sonen inte hade hunnit förvärva den genom egna förtjänster (som gett honom förläning av kungliga inkomster, s.k. veitsle), Bøe a.a. 500, 502. 232 Svårigheten att välja mellan dessa tolkningsalternativ gör det svårt att tillämpa DBT:s vanliga metod, när det gäller att tolka bristande adekvans mellan rubriken (där ländermannen felas) och lagtexten (där ländermannen är med). Lagtexten kan i detta fall lika gärna ha tillkommit före som efter rubriksättandet i (troligen) Fas 3. − IYngre lagen saknas alla spår av det nya världsliga frälset (jfr Magnus Erikssons Skarastadga 1335, p. 1).
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=