e n utdrag e n lag st i f tn i ng s p roc e s s 208 Här framträder klart och tydligt en mäktig stormannaklass i form av västgötska ländermän, som t.o.m. kan tänkas äga en hel by.Att detta är en adekvat beskrivning av situationen på 1220-talet betvivlas allra minst av mig, som gärna vill se ländermännen som en resursstark nyckelgrupp bakom tillkomsten av1100-talets sandstenskyrkor och det tidiga 1200-talets liljestenar, varunder de gärna lade sig (ibland jämte hustrun). Men när detta väl är sagt återgår jag till en mera objektiv analys.229 IYngre lagens jordabalk §13återkom Äldre lagens text ordagrant, så när som på ett förtydligande tillägg om bönderna i sista meningen: (...’icke må de därför mista sitt vitsord,’) “at ther lender æru” (‘att de är ländermannamässiga’). Vid slutredigeringen, förmodligen i Fas 3(1310-1315), har flocken dessutom försetts med en rubrik i den inledande innehållsförteckningen: “XIII. vm vitu mællin konongs oc biscops oc bondæ.” Här fick ländermannen inte vara med. Viktigast är dock att man till den gamla lagtexten fogade ett par nyskapade mellanmeningar, som ger skäl för påståendet, att ländermännen numera sjöng på sista versen. DBTlåter sig nämligen inte förvilla av attYngre lagen ordagrant upprepar flockens inledande mening. Gammal föråldrad lagtext togs iVästergötland inte bort utan tvingande skäl, och sådana förelåg inte här.230 Den nya tiden talade i stället i de två instoppade mellanmeningarna: Här har ländermännens glans förbleknat till den grad att en adelsman med ärvda anor kunde tänkas förneka sin börd för att vinna ekonomisk 229 Vad den omstridda liljestensornamentiken beträffar passar jag dock på tillfället att framhålla DBT:s (Stig Lundbergs) upptäckt, att denna modernitet har anammats av Eskils nästnäste efterträdare lagman Folke, nämligen i dennes sigill (fragmentet avbildat i N Beckman: Ur vår äldsta bok 1912: 25). 230 Jfr t.ex. Kyrkobalkens fortsatta tystnad om giltiga skatteavdrag vid betalning av vigningstionde i Kk § 2 (se kap. 7, not 270) och bibehållandet av den gamla paragrafen om horande hustru i Gb §§5(se kap 1: 57). Flera av de tidiga kyrkobalksparagraferna (i Äldre ochYngre lagen), som saknar motsvarighet i Latinbalken hör förmodligen till samma kategori. Jfr om dessa sistnämnda flockar vad anbelangar åldrad träkyrka i Kk §9(=Äldre lagens Kk § 4) A. L. Romdahl i VFT4:9, 1935: 49 -53. Romdahl påpekar att föreskrifterna var föråldrade redan vid nedtecknandet av Äldre lagen; om1100-talets många sandstenskyrkor har de båda västgötalagarna inget att förtälja. (‘Äga bönder en by,... byarna emellan.’) ‘Om länderman säger sig vara bonde, och bonde säger honom vara länderman (lænder), styrke han med tolvmannaed, att han är bonde. Och ej är han länderman efter vår lag, om icke hans fader är länderman (lender).’ (‘Bo bönder i by samman med…’.) ä l dre lag e n s jordabal k § 13 (HWs övers)
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=