nyt t l j u s öve r yng re vä stgötalag e n 20 sén, dels har redaktören för Västsvenska Skogsägares Årsbok hört av sig och påmint jägmästaren om snar leverans av en populär artikel, där djuplodande resonemang och fotnoter undanbedes. I detta ansträngda läge väljer Jerker förståeligt nog att lägga Lydekinus åt sidan och hålla sig till den mera färgstarka varianten iYngreVästgötalagen. “Råkar han också slå honom något slag, vare det ock saklöst”. Den satt bra, det var bättre förr. Så långt amatören Jerker (ett alias för mig själv). Men på samma törnbeströdda bildningsväg har även jägmästarens mer professionella kolleger att vandra, även om de har större möjligheter att konsultera levande akademiker och att i fotnoter dokumentera hur de och andra specialintresserade forskare har löst sina problem. Någon utförlig redovisning av hur det har skett genom tiderna kommer inte i fråga här. Generellt sett är den normala lösningen, att forskaren behandlar Äldre Västgötalagen för sig men klumpar ihop resten till en heterogen massa,“Västgötalagens yngre texter”. Detta går för sig när det är fråga om likheter,men det blir problematiskt när det gäller skillnader. Då får forskaren antingen ta en försiktig ställning eller också överlämna valet åt läsaren. Ett enda exempel ska ges; det är hämtat från den nyss citerade, samvetsgranne agrarhistorikern Folke Dovring. I sin numera klassiska undersökning av “De stående skatterna på jord1400-1600” säger Dovring:“En skatt vid namn allmänningsöre omtalas på flera ställen i Yngre Västgötalagen och dess senare [!] tillägg. Ett av ställena synes [!] visa att skatten troligen [!] utgjort 1 öre per bonde.”8 Här möter en traditionell uppfattning av kronologin och en berömvärd vetenskaplig försiktighet, som dock resulterar i näst intill ovetskap.9 Så illa är det alltså beställt med den praktiska hanteringen av Lydekini excerpter/Laurentius bok. Textmassan är svårfunnen, svåråtkomlig och svårutnyttjad.Vad gäller svåråtkomligheten kommer situationen lyckligtvis att förändras till det bättre genom Per-AxelWiktorssons utgåva av den 8 1951, s. 41, mina klamrar. 9 Till de yngre texterna räknar Dovring (not 96) inte baraVgL III (= Lydekini excerpter) utan ocksåVgLV (CS beteckning), en kunglig skattestadga nedtecknad 1384, som jag återkommer till i kapitel IV. − Ett mindre problem är att Lydekini excerpter har återgivits lite slarvigt av Collin och Schlyter; min text återgår på den mera tillförlitliga utgåvan av G E Klemming i hans bok “Småstycken på forn svenska”, Sth 1868-1881: 179-216.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=