kap i te l v 189 Det sagda ska kort illustreras med några konkreta exempel på nya stadganden: • Yngre lagens Kk § 49 (jfr lyd 10) bötesbelade edgång på en mängd heliga dagar med 3 x 16 örtugar. Detta kraftiga ingrepp i rättsväsendet mildrades obetydligt genom det lekmannavänliga tillägget, att brott mot föreskriften inte skulle betraktas som mened (med bannstraff) utan bara som olaga ed. • Yngre lagens Kk § 50 (jfr lyd 11) bötesbelade med3marker till biskopen den som bröt kyrkmässofrid (den frid som borde råda årligen på sockenkyrkans vigningsdag). Budet preciserades i facit genom tillägget att friden bara gällde inom sockengränsen (d.v.s. man kunde slåss billigare i andra socknar). • Yngre lagens Kk § 56 (jfr lyd 24) bötesbelade den som åt mjölkmat under fastedagar med1/2mark till biskopen ‘och faste annan dag i stället’. Budet mildrades i facit genom att de kännbara böterna inte utgick för ‘varje dag’ utan med ett engångsbelopp. • Yngre lagens Kk § 57 (jfr lyd 25) bötesbelade med 3 marker till biskopen den som hade avsagt sig sin frilla offentligt men ändå fortsatte att synda. Budet preciserades i facit genom tillägget ‘med henne’ (vilket möjliggjorde eventuellt syndande med ny frilla). Redan Åke Holmbäck och EliasWessén har med rätta noterat nyskapandet iYngre lagens Kyrkobalk som en ideologisk framgång för Skarakyrkan (HW: 223). Men därtill hade kyrkan med den världsliga lagens hjälp skapat större garantier för att den kanoniska rättens bud också skulle omsättas i lokalsamhällets praxis. Till den frågan ska följande sägas. Oavsett om de många nyskapelserna helt eller delvis bara var formella nyheter, d.v.s. ett lagfästande av rådande praxis, var själva lagfästandet inte att förakta. Än mer betydelsefullt var att många av de formaliserade reglerna nu hade försetts med sanktioner av olika slag, som gjorde regelbrotten kostsamma för normbrytaren och inkomstbringande för det världsliga samhället, som i flera fall uppbar del av böterna. Skarakyrkan fick emellertid betala ett kännbart juridiskt pris för sin framgång.Ty när det gällde tillämpningen av den nya Kyrkobalken hade lekmännen sett till att skaffa sig full formell kontroll genom den nyskapade rätten att överklaga biskopens domar, först till landstinget, därefter till en världslig representant för centralmakten (senare “landets herre” själv, hertig Erik).
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=