kap i te l v 181 sion som förberedde Upplandslagen (stadfäst 1296) och den 13-mannakommission som förberedde Södermannalagen (stadfäst 1327).182 Så enligt de (formellt) kungliga stadfästelsebreven, som givetvis är oanvändbara källor i många avseenden. Dock kan de begagnas som underlag för påståendet, att det både före och efterYngreVästgötalagens tillkomst har ansetts rätt och riktigt att tillsätta en icke fåtalig kommission, om man ville genomföra stora ändringar i landskapslagarna, samt att kommissionen då leddes av en lagman.183 Stadfästelsebreven upplyser även om två arbetssätt, som har ansetts legitima. I Uppland, där man skulle jämka ihop lagarna för tre skilda folkland, sägs kommissionen ha lagt fram ett enigt förslag som sedan lika enigt antogs av landstinget.184 I Södermanland har man använt en annan metod: kommissionen har lagt fram sina texter vid “många landsting”, innan landstinget slutligen enades om landskapets nya kodex (på ett par viktiga undantag när, där kyrkan hade anmält avvikande mening).185 Att det sistnämnda förfaringssättet har kommit till användning iVästergötland förefaller troligt med tanke på innehållet i handskriften L (se kap. 6).Det redovisar en slutredigerad version av Kyrkobalken, som vid sista offentliga dragningen har utsatts för ganska få men inte alltid obetydliga ändringar av landstinget (inkl. ett par justeringar i indexrubrikerna). En sista ledtråd från Uppland (och Södermanland, vars stadfästelsebrev i allmänhet är identiskt lika) kan slutligen sökas i stadfästelsens implicita redovisning av lagkommissionens arbetsplan (HW I, s. 6). Agendan sönderfaller nämligen vid en närläsning i fyra på varandra följande moment. a. Granska gammal lag. b. Formulera ny lag. 182 För det följande se Holmbäcks ochWesséns utgåvor av respektive lagar i SLL I, 1933 resp. SLL 3, 1940 (omtryck 1979). Jfr även P-AWiktorsson 1976. 183 Personsammansättningen är helt olika i Uppland och i Södermanland. Kyrkans svaga representation (1 i Uppland, ingen i Södermanland) är anmärkningsvärd,men att Skarakyrkan varit representerad i den västgötska kommissionen förefaller svårbestridligt. 184 Stadfästelsebrevet självt punkterar denna idylliska bild i avslutningsorden, där invånarna i norra Roden kraftigt tillhålls att följa den nya Upplandslagen utan alla invändningar. En annan markant motsättning föreligger mellan inledningens avancerade och fortfarande giltiga motivering för det med samhällsutvecklingens gång oundvikliga behovet av ny lagstiftning och dess avslutande föreskrift att den nya lagen skall gälla för evärdlig tid. 185 Undantagen gällde frågorna om gåva och testamente, där kyrkan krävde större generositet. Om denna medeltiden ut tvistiga fråga, se t.ex. G Inger: Svensk rättshistoria, 1983:34.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=