e n utdrag e n lag st i f tn i ng s p roc e s s 180 Denna ingångshypotes måste vid det här laget sägas vara väl bestyrkt och bevisad. Dock bara i stora drag: Laurentius renskrivna anteckningar föreligger visserligen i kronologisk ordning, när detta låter sig kontrolleras,men därav följer inte att den kronologiska ordningen är strikt rakt igenom. På liknande sätt förhåller det sig med ett förenklat grundantagande i den fortsatta framställningen: att notaterna i Laurentius bok redovisar preliminära förslag som har antagits av en lagkommission. Här är det fullt klart, att påståendet måste garderas; den latinska texten i lyd 66 kan inte återge ett beslut i kommissionen, och även i några andra fall kan man misstänka att Laurentius återger ett kyrkligt förslag till beslut. Med detta i mitt och läsarens minne övergår jag till att diskutera frågan om lagförhandlingarnas organisation. Att förhandlingarna var organiserade framgår tillräckligt klart av det blandade och rikhaltiga innehållet i Laurentius bok, som ådagalägger att uppgiften haft så stor omfattning att den inte kunnat lösas genom rullande lagstiftning i normal ordning. Ett annat nedslag av organiserade förhandlingar omYngre lagen möter i balkarnas inledande, rubricerade och numrerade förteckning (index) över innehållet; numren återkommer sedan vid respektive flock i balken.180 En sådan systematisk redaktion av lagtexterna hade behövts redan i den Äldre lagen, där det har fordrats en expert för att hitta rätt i balkarnas hopgyttrade texter.Men även en extremt minnesgod lagman skulle ha gått bet på den nya lagens mer än dubbelt så stora textmassa. En “privat rättsbok” var inte längre gångbar.181 Om storleken och sammansättningen av DBT:s på goda grunder postulerade lagkommission vet vi ingenting, och lär heller aldrig få veta det genom berättande källmaterial. Återstår dock möjligheten att söka ledtrådar från två andra och bättre kända kommissioner, den15-mannakommis180 Observera att Holmbäck &Wessén (väl av pedagogiska skäl) har slopat innehållsförteckningarna och i stället fördelat rubrikerna på respektive flock, vilket ger ett missvisande intryck av torftigt redaktionsarbete, t.ex. då flocken inte är mycket längre än rubriken, se t.ex. Kk §§ 10, 33, 38, 40, 46, 64, 68. 181 Det får inte förvilla, att Collin och Schlyter till forskningens fromma genomförde en numrering och underparagrafering av Äldre lagens texter. Det bör vidare anmärkas, att den föredömliga ordningen iYngre lagens slutredigerade urversion snabbt kom att äventyras. Nytt och allt mer besvärande trassel uppstod genom den fortsatta lagstiftningen i Fas 4med främst de 13Additamenten, varav många skulle ha behövt en praktiskt sinnad redaktör redan i sin samtid; register till samlingen saknas.Om de sena, valhänta försöken att rubricera Add (1) 2-6 se avsnitt 6 nedan.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=