kap i te l i v 173 stämplades som nidingsverk. I Äldre lagen stadgades inga straffbestämmelser för nidingsverk,men det skulle man komma att göra iYngre lagen.Där föreskrevs i Urbotamål § 2:16 att alla nidingsverk skulle sonas med 6 x 9 marker i bot;mot anklagelsen kunde man värja sig med fjärdingsnämnden. Som synes samma upplägg som i lyd 137.Men i slutändan avstod västgötarna från att ytterligare höja de redan ovanligt höga böterna (från 27 marker i lyd 137 till standardbeloppet 54 marker iYngre lagens Urbotamål). Följden blev att stadgandet om boskapsdråp saknas iYngre lagens listning av nidingsverk i Urbotamål (som genomgående hade blivit föremål för ett mycket radikalt bearbetande och straffskärpande).176 Överhuvud taget synes den centrala lagstiftningens “folkungaarv” från Birger Jarl och Magnus Ladulås ha fått ett sent genomslag iVästergötland. Detta gäller inte bara edsöreslagstiftningen (inkl. fridslagstiftningen).Alsnöstadgans omfattande reglering av gästningen har inte adopterats förrän iYngre lagens Additament nr 6 (Om rättare).Också reformerna i arvslagstiftningen har tagit tid att förverkliga på det regionala planet. Sålunda hade västgötarna inte hunnit enas om införandet av kvinnlig arvsrätt vid slutredigeringen i Fas 3 avYngre lagens Ärvdabalk, där portalparagrafen enligt innehållsförteckningen hade ett helt annat utseende än den skulle få i Fas 4, då (bl.a.) den kvinnliga arvsrätten proklamerades i Ärvdabalken § 1.177 Jag återkommer motvilligt till den västgötska receptionen av “folkungaprogrammet” i kap. 5, där jag förlägger slutbehandlingen till Fas 4, d.v.s. efter omkring 1315 men före 1335. Detta och föregående kapitel har haft två syften. Det ena är att demonstrera Den Bestickande Teorins fruktbarhet, om man vill nystudera utvecklingen i diverse viktiga sakfrågor. Den BestickandeTeorin är inte bara självändamål. 176 Jfr HWnot 14, s. 73 f. HWfar naturligt vill, när de hävdar att strykningen skedde, eftersom boskapsdråpet hade fått sin plats i Lydekini version avYngre lagen. − Adoptionen av kunglig frids- och edsöreslagstiftning iYngre lagens Urbotamål är den enda som intresserar G Åqvist i hans doktorsavhandling Frieden und Eidschwur (kap. 7), men han har förbisett att brott mot hemfrid inte har räknats in som edsöre iYngre lagens Urb § 14, jfr § 13. Detta sker först i Add 7, men åt den västgötska adoptionen av edsöreslagstiftningen i Add 7 ägnar Åqvist egendomligt nog inget närstudium. Om Åqvists behandling av tilläggen och marginalanteckningarna i hs B59, se kapitel VIII. 177 Se även de omfångsrika tilläggen om arv i Add 11, inte minst 11:16. 4. Slutord
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=