laure nt i u s bok och de vä r l d s l i ga bal karna 170 gift att fungera också som ett centralmaktens kontrollorgan över skatteuppbörden. Det var visserligen − som ovan visats − inte på räfstetinget som kronoskatterna skulle erläggas, men det var där som de lokala nämndemännen vid8 örtugars vite hade att infinna sig, sannolikt även för att där kunna stå till svars för sin hantering av kronans uppbörd.173 Med räfstetinget hade centralmakten fått in en fast judiciell fot iVästergötland. Och givetvis hade den nya institutionen med sin obligatoriska närvaro av den lagskipande gräsrotseliten en beaktansvärd utvecklingspotential. Att man också avsåg att utnyttja denna synes framgå avYngre lagens sent tillkomna Den föregående framställningen har ådagalagt hur centralmekten iYngre Västgötalagen tog ett fast grepp om den regionala lagskipningen, åtminstone på pergamentet. Gäller detta även vad angår lagstiftningen? Frågan är central men svårpenetrerad. Här ska den blott kort belysas med utgångspunkt från vad Laurentius bok har att förtälja om receptionen av edsöreslagstiftningen i Västergötland. Därefter avrundar jag med några anmärkningar om att den sena receptionen av centralmaktens signaler gäller även andra viktiga ingredienser i vad som kan kallas det juridiska “folkungaarvet” efter Birger Jarl ochMagnus Ladulås. Den mångomskrivna och omstridda Alsnö stadga från (troligen) 1279 har inte bevarats 173 Om ytterligare belägg behövs för det nära sambandet mellan FörnB § 43 och de tre föregående flockarna (40-42), må nämnas att §§ 42 och 43 behandlas i omvänd ordning i Laurentius bok, lyd 57. − Motsvarighet till § 43 saknas i Skattestadgan. 174 Räfstetinget förekommer även i Add 5:1, där den som är dömd i räfstetingssak − här kalladNN− utsätts för svår diskriminering. Sålunda har utsökande bonde rätt att vid våldsamt motstånd avNNsaklöst misshandla och t.o.m. dräpa NN. Hemskt men sant. • Bevarade dombrev från räfsteting iVästergötland föreligger först från drottning Margaretas tid (1390), F Ödberg: Förteckning öfver räfstetingsbref förVestergötland under medeltiden, VFT I, 4-5: 1-25. ‘Vill någon stämma en annan till svaromål (til swar stemnæ), antingen till fjärdingsting eller häradsting, då stämme han honom inför räfsteting om höst eller [vår]. Är någon stämd till svaromål vid vårting och kommer han icke förrän sluttinget är hållet, vare han fredlös över hela häradet, till dess han kommer till svaromål ...’.174 add 9 : 2 3. Edsöreslagstiftningen sent recipierad iVästergötland − liksom annan kunglig lagstiftning
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=