laure nt i u s bok och de vä r l d s l i ga bal karna 168 Och så vidare. En centralmaktens vän iVästergötland anno1305har inte kunnat undgå att bli grön av en avund och rodna av en harm, som kunde söka sig utlopp i Skattestadgans hot att hänga opålitliga nämndemän. Eller för att tala allvar, rimligen måste för centralmakten den organisation av skattesystemet, som man hade lyckats få antagen och stadfäst i Uppland år 1296, framstå som ett exempel värt att efterfölja även iVästergötland. Här saknades dock en grundläggande förutsättning för kopierandet av den uppländska (och svealändska, och östgötska) idealtypen: förekomsten av en sedan länge etablerad och på sin tid framgångsrik militär organisation med sträng vikingadisciplin, som kunde byggas om för civila ändamål. I det förhållandevis fredligaVästergötland fanns bara de lokala nämndemännen att ta till, om man ville åstadkomma ett nätverk av lokala uppbördsmän över regionen. I Uppland kompletterades hamnomännen och åttingsmännen av kronans betjänte i form av länsmän, en i varje hundare, och dessutom av (särskilda) uppbördsmän. Därtill kunde ‘den som har länet’ och ‘folklandets herre’ (§ 10:11) väntas visa aktivt intresse för skatteuppbörden. I YngreVästgötalagens Förnämesbalk fick man nöja sig med en allmän hänvisning till ‘den som har rätt till gengärden’ (jfr Skattestadgan p. 3: ‘den som äger uppbära’, lyd 116a ’rätt ombudsman’), dvs tillfälligt bemyndigad personal. Annars borde det ha legat nära till hands att här liksom i Uppland engagera länsmännen.Deras förekomst iVästergötland bestyrks avYngre lagens Kyrkobalk §71, där länsmannen får sätta tiondetredskare i förbud (se ovan) och av dess Förnämesbalk §47, där länsmannen förestavar ed för hemmavarande lagsökt bonde − dock endast om länsmannen vill! därtill; icke skall han vara fattigare än att han äger 9markers egendom, ej heller vettvilling eller övermage (=omyndig), och alltid en man för varje år; och därtill länsmannen för hela hundaret eller hans betrodda ombud. Den av dem som det underlåter böte 3 marker: en till den som har länet, en till hundaret, den tredje till uppbördsmannen. − Alla de som äro bönder skola utgöra skeppsvist och spannmål och andra utgärder. Den vare bonde, som orkar utgöra skeppsvist och spannmål; den som ej orkar det, han vare legodräng och utgör 4 örtugar om året. − Nu komma de med konungens utgärder till konungens visthus. Där skall åttingsmannen vara tillstädes och alla de män, som hamnorna utsett.Vill ej bonde göra rätt för sig på utsatt tid, tre dagar förr än skeppsvisten skall utgå, då skola hamnemännen gå hem till honom och av honom utmäta två penningar för en och så skaffa konungen gärden fullt ...”.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=