kap i te l i v 167 Detta förslag − som enligt Den Bestickande Teorin förkastades av landstinget − for betydligt mildare fram mot “sin” nämndeman. Det kan tolkas som ett inslag i en maktkamp, där centralmakten gjorde sitt för att sätta de sedan urminnes tid folkvalda lokala nämndemännen iVästergötland på plats.171 Att ge sig in på vidare spekulationer än så förefaller vanskligt med tanke på frånvaron av källmaterial och i synnerhet den svårartade bristen på möjligheter att bedöma den bevarade Skattestadgans status.Rör det sig om ett koncept eller om en regelrätt utfärdad stadga? Är den oförändrad eller retuscherad i 1384 års version? Den allmänna bristen på källmaterial låter sig i någon mån kompenseras med ett inlån av teori från Åke Holmbäck och EliasWessén. De menade, att förebilden och mönstret för den västgötska uppbördsorganisationen genom nämndemännen “utan tvivel har varit svealandskapens ledungsorganisation”, där Upplandslagens “hamnoman” i vissa avseenden motsvarar den lokale nämndemannen iYngreVästgötalagen (HWs. 401, not 1). Holmbäck ochWessén talar om perioden 1220-1280, och den tanken har jag avvisat som förfelad. Däremot framstår idén som fruktbar, om man flyttar fram den till att gälla tiden omkring.Före 1305,eftersom Förnämesbalkens paragrafer har aktualiserats redan dessförinnan, i Fas 1 (lyd 57, 59). Efter 1305, eftersom Förnämesbalken inte har färdigställts förrän efter tillkomsten av föreskriften om “bona commixta” i 1305 års kyrkoprivilegier (lyd 98), troligen inte förrän efter 1309 (i Fas 3). Vid denna tid förelåg Upplandslagen (1296) onekligen som en möjlig och sannolik förebild. Detta framgår redan av en ytlig konsultation av Upplandslagens Konungabalk fl. 10 § 2‘Om konungens ledung och hans skeppsvister’ i HWs populära utgåva (2 uppl. 1979). Här möter på 2 trycksidor en detaljerad redogörelse för hur (den årliga) skeppsvisten i Uppland ska utgöras, där inget lämnas åt slumpen (kurs. här). 171 Deras försvinnande på lång sikt företecknades senare i Magnus Erikssons allmänna landslag, där − dock endast vad gällde Konungens nämnd! − häradshövdingen (själv vald av kungen bland tre på förslag) utsåg häradstingets 12nämndemän, av vilka hälften skulle vara frälsemän, hälften bönder, MEL R XXX, jfr R II. Ett uppländskt exempel värt att efterfölja ‘Nu skall skeppsvisten utgöras och föras till konungens visthus. Då skall en man vara för varje hamna och en för varje åtting, den som åttingsmännen utser § 2
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=