laure nt i u s bok och de vä r l d s l i ga bal karna 164 Mot denna bakgrund är det inte förvånande, att kyrkan från början och en tid framöver tänkte sig ännu en samkörning med centralmakten vad beträffar de årliga skatterna till kyrkan och till kronan.Vore det sålunda inte lämpligt, att skörden av minst ett åkerlass säd sattes som gräns inte bara för utgörande av tionden utan även för utgörande av kronoskatterna? Jo, så tolkar jag det inledande förslaget i den tidige Laurentius bok. Man kan förmoda, att kyrkan här avsåg att på köpet få värdefullt bistånd av kronans personal med skattekontrollen. Ett sådant samarbete mellan kyrkan och den världsliga makten i tiondefrågor överensstämde med kanonisk rätt enligt Göran Inger, som också ger en rad exempel på hur samarbetet mellan krona och kyrka har fungerat i praktiken (1961: 178 ff.). Dock tände inte kronan på detta fyndiga förslag. Man kan förstå varför, om man jämför lyd 1med Skattestadgans föreskrifter och samtidigt har Erik Lönnroths påpekande i minne, att boskapsskötseln spelade en ovanligt stor roll i det västgötska jordbrukssamhället − det gäller i vart fall senmedeltiden. Ur kronans synpunkt skulle Laurentius förslag nämligen medföra, att den boskapsskötande bonde, som inte fick ihop säd till ett åkerlass, skulle slippa alltför lindrigt undan. Det gjorde han däremot inte i Skattestadgan, där den renodlade boskapsskötaren fick betala halv kronoskatt. Skattestadgans hårdare krav enligt kriterium [3] medförde emellertid större anspråk på exekutionen, d.v.s. tillgång till uppbördsmän, och denna tillgång tycks inte ha varit särskilt stor, om man får döma av min ytliga utredning nedan. Emellertid fanns iVästergötland möjligheter för kronan att satsa på ett kostnadsfritt alternativ, nämligen att engagera landskapets befintliga nätverk av lokala nämndemän, som ju redan hade kontroll över och i varje fall insyn i den kyrkliga uppbörden av tionde.169 169 Så mycket kan man säga med hänvisning till nämndemannens rätt att värja bonde i tiondefrågor (BBS,Yngre lagens Kk). G Åqvists slutsats “att nämndemannens huvuduppgift från början låg som uppbördsman på det kyrkliga planet” vilar på den falska En misslyckad kyrklig propå ‘Alla de män som får (ett) åkerlass (säd) om året, de skall utgöra tionde och betala skattpenningar (scotpenningæ, CS = kronoskatter). Gör han tideköp, då skall han ej utgöra dem. Ej skola legodrängar utgöra dem. Envar som har att erlägga skatt (scot) och inte gör det, böte 8 örtugar, och dem tar häradshövdingen.’ lyd 1
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=