kap i te l i v 155 Innan jag går vidare med den texten erfordras en − ofrånkomligen osäker − betraktelse över de mycket intressanta uppgifter som den sene Laurentius förmedlar om de lokala nämndemännens verksamhet generellt sett. Sådana upplysningar lämnas i lyd 76, 77, 86 och130; deras tillkomst kan alla dateras till troligen 1305-1306 och i varje fall till efter 1304. Tidigare forskning har genomgående behandlat dessa stadganden som gällande lag iVästergötland.Den BestickandeTeorin ser dem däremot som orealiserade förslag tilll lagtexter. Därmed uppkommer en svårlöst tolkningsfråga huruvida förslagen ska uppfattas som reglering av gammal praxis eller som genomgripande reformförslag, vare sig i radikal eller konservativ anda. Till detta problem kommer att tolkningen av ordet “nämndeman” i lyd 7 6 och 77 är omstridd. C J Schlyter (och H S Collin) menade att ordet “nämndeman” (“nempdamathir” eller liknande) här inte avser den lokale nämndemannen utan en annan typ av nämndeman, en “man av nämnden”. Den unge Harald Hjärne hävdade däremot i sin doktorsavhandling, att den västgötske nämndemannen var en och densamme, men att han − den lokale nämndemannen − hade flera funktioner.157 Ur den heta striden tycks Schlyter ha gått segrande fram; i varje fall ansluter sig Å Holmbäck och EWessén till hans tolkning. Den Bestickande Teorin går däremot i huvudsak på Hjärnes linje och har därvid redan kunnat vederlägga Collin-Schlyters två övriga belägg för sin tes, som återfinns i BBS 1281 och i lyd 4 4 - FörnB § 33 (se not 154). Gäller detta också de återstående beläggen i lyd 76 och lyd 77? 157 H Hjärne: Om den fornsvenska nämnden, UUÅ1872, kap. II, 20-38 (cit. nedan från s. 24). En grundtes för (västgöten) Hjärne var att Västergötland hade varit ett föregångslandskap i utvecklingen mot en fast nämnd:“Denna förändring som långt senare gjorde sig gällande över hela riket, kan mycket väl hava tidigare inträtt hos den västgötska stammen, som i så många andra avseenden har gått före svearne.” Hear, hear! C J Schlyter vägrade dock att acceptera H Hjärnes självsäkert framförda sanningar och kontrade lika självsäkert med vetenskapligt oförsvarliga argument ad personam: Det stode visserligen var och en (läs: Hjärne) fritt att för egen del “finna ‘orimligt och onödigt’ vad han behagar; men om någon som offentligen uppträder som läromästare, 2.3 Allmänna upplysningar om den lokale nämndemannen hos den sene Laurentius ‘Vill nämndeman (nempdæmathir) värja det han förut fällde eller tvärtom, värje sig med tolvmannaed och två mäns vittne.Och de skall stå i tolften och avlägga eden på tinget.’ lyd 7 6 c (min övers.)
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=