laure nt i u s bok och de vä r l d s l i ga bal karna 150 Jag instämmer med Åqvist. Men jag vill därutöver understryka inte bara när den lokale nämndemannen dyker upp − redan1281 − utan också var han dyker upp − i en kyrklig stadga.Väl kunde i en sådan stadga “sin” nämndeman åläggas en ny uppgift; däremot är det otänkbart att biskop Brynolf ens med kungens stöd skulle ha kunnat införa en splitter ny befattning (och detta bara genom ett enkelt “sin”). Den lokale nämndemannen måste ha varit verksam i det västgötska rättsväsendet redan före 1281, under den Äldre lagens tid. Detta är också Holmbäcks och Wesséns åsikt (HW: 401). Däremot är det omöjligt att hålla med dem om att föreskriften indicerar att det har skett en nyorganisation av tingen och uppbörden i Västergötland under tiden 1220-1280, som “i så fall” har haft svealandskapens ledungsorganisation som förebild. Några sådana strävanden från centralmaktens sida är okända och svårtänkbara under den aktuella perioden. Däremot kommer Holmbäck-Wesséns teori att visa sig gångbar vad beträffar läget kring år 1300, som nedan ska visas. För sin förfelade tidigareläggning anför Holmbäck-Wessén ett enda stöd, ett indicium e silentio.“Anmärkningsvärt är, att nämndemannen ingenstädes omtalas iVgL I.Det kan knappast vara en tillfällighet.” Jo, visst kan det vara det i “en kortfattad lag” (HW XLVI), som inte befattar sig i onödan med att precisera självklarheter. Låt oss i stället ta detta motsatta antagande som utgångspunkt för den fortsatta undersökningen.150 Inga nämndemän möter i ÄldreVästgötalagen. Däremot förekommer nämnda män och nämnder, av vilka de som utses för särskilda tillfällen kan lämnas åsido. Mer intressant är förekomsten av en reguljär nämnd, nämligen häradsnämnden. Den avgjorde kvistiga mål i Slagsmålsbalken § 8 (kvinna förgör man) och § 9 (skenbart? tillfrisknad dör av sår inom natt och dag) samt i Ärvdabalken § 11 (har arvingen dräpt arvlåtaren av våda eller med vilje?) och § 15 (förgör kvinna styvbarn för att egna barn ska få ärva?).151 150 HWs behandling av nämndemannafrågan skulle av en västgötaskolad forskare med viss rätt kunna beskrivas som en traditionell ryggmärgsreflex i Uppsalaskolans anda (jfr nedan not 157). En betänklig följd av detta är, som Gösta Åqvist har påpekat (1989: 200), att HWi lyd 76 och lyd 77 teorienligt översätter “nempdæmathir” resp. “nempdæman” inte med “nämndeman” utan med ”en man i nämnden” resp. ”man i nämnd”. 151 Jag lämnar de lokala nämndemännens sannolika deltagande i fjärdingsnämnden åsido. Fjärdingsnämnden förekommer ofta iYngre lagen,men dess uppträdande i Äldre lagen har av forskningen bedömts som sent tillkomna inskott, jfr HW:s kommentarer till DråpsB1:1 och SlagsmålsB1: pr.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=