laure nt i u s bok och de ky r k l i ga lag te xte rna 130 1314-1315. Då om inte förr blev hertig Erik ensam landsherre iVästergötland fram till sin dramatiska död efter Nyköpings gästabud 1317.123 Denna katastrof föranledde följande rader i Erikskrönikan (vv4470-75): Hertig Erik som landsherre i Västergötland?! Tanken är inte ny, Allan Ranehök framkastade idén som en djärv, alternativ hypotes i sin doktorsavhandling “Centralmakt och Domsmakt”(1972, s 35f.).Men där riktade Ranehök sin uppmärksamhet främst mot Yngre lagens Förnämesbalk § 43, där “landsherren” tillerkänns den betydelsefulla rättigheten att kalla till extra räfsteting och extra häradsting. Den Bestickande Teorin skall uppmärksamma dessa rättigheter i nästa kapitel, som granskar förhållandet mellan Laurentius bok och de världsliga balkarna iYngreVästgötalagen. Men redan här och nu är det möjligt och lämpligt att pröva och nyansera Ranehöks hypotes genom iakttagelsen att ordet “landsherre” i Laurentius bok inte dyker upp förrän i lyd 71, ett förslag som måste ha aktualiserats redan före Håtunakuppen hösten1306.124 Det är naturligtvis möjligt att hertig Erik redan dessförinnan har varit påtänkt som landsherre iVästergötland.Vad somsäkert kan fastslås som resultat av den föregående analysen är två ting. För det första att centralmakten har laborerat med skilda förslag till lösning av frågan om maktens delegation till Västergötland.Vad gäller den juridiska sidan av saken förekommer i kronologisk ordning “högre domare” (lyd 32, Kk §70),“landsdomare” (lyd 105, hs L) och slutligen “landets herre” (Latb § 42, § 31). 123 Rosén 1939: 249 hävdar att den reella uppdelningen skedde redan 1314 , vilket betvivlas av I Svalenius,HT1940: 68men bestyrks av H Jägerstad:Hovdag och råd under äldre medeltid, 1948: 218-22. 124 I förslaget återklingar p 4 i Alsnö stadga eller troligare Köpmålabalken i Upplandslagen av år 1296 (Km X: 3), där kungens brev fordras för tvångsrekrytering av hästar. Försöket i lyd 71 att delegera detta kungliga prerogativ till landsherren misslyckades och återkommer ej i texterna. − I nästa kapitel redovisas ännu ett par varianter i det terminologiska virrvarret: “högste domare” och “herren” (senare “landsherren”). De spelar inte någon roll för det här förda resonemanget. “wy haffdom twa landzherra the äro döde thy er werra Slike som hertugh Erik war ok hans broder hertugh wallemaar Them haffwm wy skadelika mist the wordo forradne mz falske list”.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=