kap i te l i i i 127 Förekomsten av två konkurrerande rättssystem ställde som bekant till med problemmedeltiden igenom, så även iVästergötland. Å ena sidan stod det världsliga systemet grundat på landskapslagen och tillämpat på landsting, häradsting och fjärdingsting under ledning av lagman och häradshövding. Å andra sidan det kyrkliga systemet, där biskopen dömde med hjälp av domkapitel, ombudsman och åklagare.Vid tillskapandet av den nya,YngreVästgötalagen har man sökt komma tillrätta med möjliga konflikter genom en grundläggande kompromiss: biskopens vidsträckta domsrätt motvägdes av den nya möjligheten att kontrollera den kyrkliga lagskipningen via dubbel vaderätt till världsliga myndigheter. Samma vaderätt infördes vad gällde alla “civila”mål iYngre lagens Förnämesbalk §39(se nästa kapitel). Därmed hade centralmakten lyckats lagfästa sin ambition att ta total kontroll över den regionala rättskipningen, världslig såväl som kyrklig.121 Vadepenning erlades inte iVästergötland men väl i Uppland, där bönderna år 1296 fått rätt att överklaga direkt till kungen “när biskop ej gör bonde rätt” (ULKk §20). Därvid skulle klaganden ställa borgen,men beloppet angavs ej.YngreVgL saknar däremot alla föreskrifter om vadepenning, vilket − liksom den dubbla klagomöjligheten landsting/centralmakt − gjorde den västgötska varianten mera folkvänlig. Samtidigt överensstämde Yngre Västgötalagens Kk § 70 mera med kanonisk rätt än med germansk enligt S Bergendal: Bidrag till de svenska rättsmedlens historia (1916, s.10). IVästergötland,menar Bergendal, är det “de på den hierarkiskt kanoniska instansordningen vilande bestämmelserna om fullföljd i högre instans, som lämpats till inhemska förhållanden. Här nämnes ingenting om någon vadesumma, vilken ej heller förekommer i den kanoniska rätten, men däremot i alla våra svealagar.Att observera är ock uttrycket ’kalla sik’, tydligen en översättning av det kanoniska appellare.” 121 Om vaderätten i allmänhet, se G Inger: Svensk rättshistoria,2uppl 1983, s. 57:“Under medeltiden fanns det blott ett ordinärt rättsmedel, nämligen vad, som alltså kunde användas både i tvistemål och brottmål.Vadet hade från början karaktär av ett angreppstunc innocens iudicatus non fuerit. potest per Episcopum interdici donec satisfecerit.” ‘Om någon säger sig icke vara rätt fälld i något mål som tillhör biskopen skall han ha frist till den första sammankomst som kallas landsting, och om han vill appellera vidare till landets herre har han en månad (på sig) till detta. Och om han då inte blir förklarad oskyldig kan han av biskopen sättas i förbud (interdici) till dess han har sonat (satisfecerit).’
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=