kap i te l i i i 123 s s 12: 23 (A) markerade biskopens överhöghet på kyrkojord genom att tilldela honom samtliga böter, som ådömdes en (socken)präst som begick brott på (sitt) kyrkobol. Således även de två tredjedelar som normalt sett borde ha tillfallit konungen och häradet/målsäganden. Detta kunde kyrkan kräva i ett tidigt skede (som FAS 0-1), men i lagförhandlingarna komplicerade det till sig, eftersom man där tog upp frågan om vad som skulle hända med böterna, om brottsprästen inte bodde på kyrkojord. Resultatet blev, att i så fall biskopen fick avstå en tredjedel av böterna till häradet.116 Med detta preliminära beslut i en fråga, som numera hade blivit två, var Skarakyrkan inte nöjd.Tillägget om världsliga böter för brottspräst utanför kyrkojord stred nämligen mot den kanoniska rättens bud, att kleresi av högre vigningsgrad borde leva “fullständigt avsöndrat från lekmannavärlden”. Angeläget alltså att ta upp den oförutsedda frågan vid ett nytt prästmöte, vilket resulterade i s s 12: 24, som markerade nödvändigheten att skilja mellan socknens klerker av de tre högsta vigningsgraderna (präst, djäkne och subdjäkne) och klerkerna i de fyra lägsta vigningsgraderna (akolyt, exorcist, lektor och ostiarius).117 nämligen a) intagande av kreatur från ohägnad mark och b) arbete (inte bara plöjning) på annans mark (ayrkia).Att det sistnämnda tillägget har diskuterats i Fas 2 omvittnas av Laurentius i det sena notatet lyd 82, som (förgäves) föreslog, att den som av misstag utförde slåtter eller arbete på annans mark (aslator eller ayrkiu wilthir) men gottgjorde detta vid första käromål inte skulle behöva böta. Add 10 bibehöll den lokale nämndemannens rätt och plikt att i sin “framsaga” värja eller fälla i mål om byarbyggning. Det slutliga avgörandet överlämnades emellertid nu åt “7 man av nämnden”. Mer därom i kapitel IV. 116 Man observere att landstingets lekmän här liksom i den tidigare behandlade frågan om brottsliga prästhjon på kyrkobol (s s 12:26-Yngre Kk §66, ovan s.109f.) inte gick med på att avstå från häradets bötesrätt. − Jfr för övrigt kap. 1, exempel P, där huvudfrågan dock är en annan: omvärderingen av innehållet i Laurentius bok från excerpter till minnesanteckningar. 117 Citatet från G JV Ericsson: Den kanoniska rätten och äldreVästgötalagens kyrkobalk, 1967: 24. Om prästerskapets rangrulla seY Brilioth: Svenska kyrkans historia, II, 1941: 646. Det bör observeras att djäkne och subdjäkne var vigda men inte prästvigda; detta i likhet med klerkerna i de fyra lägsta vigningsgraderna. Jag antar, att de sistnämnda i huvudsak befann sig i Skara, där de erhöll utbildning och samtidigt assisterade vid olika riter i domkyrkan.Möjligen fanns därutöver i sockenkyrkorna klockare, som var vigda till den lägsta graden (ostiarius). Det anser Å Sandholm: Klockarämbetet i den svenska kyrkoprovinsen under medeltiden, 1963. Denna avhandlings hantering av frågan synes mig dock allmänt skakig och är vad gällerVästergötland direkt otillfredsstäla. Brottsprästens biskopsböter
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=