laure nt i u s bok och de ky r k l i ga lag te xte rna 116 Stadgandet fick därefter sin nära motsvarighet hos den sene Laurentius (skillnader i kursiv): Varianten hos Laurentius (som preciserar nattvardsförbudets längd) visar tydligt vad som framgår redan av det odaterade Synodalstatutet: att frillofrågan var ett ömtåligt ämne även inom prästerskapet. Detta synes vara den enda tänkbara förklaringen till inkonsistensen i de båda lagtexterna. Å ena sidan tilldelades sockenprästen en fakultativ rätt att framtvinga ett avgörande: han kunde (“potest”, möjligen skärpt till “må” hos Lydekinus) utfärda nattvardsförbud för vederbörande efter tre kanonisk-rättsliga anmaningar. Men å andra sidan var prästens valfrihet ett sken, eftersom prästen fick böta 3marker till biskopen, om så icke skedde.Sockenprästen hade därmed hamnat mellan tvenne eldar, mellan mäktiga mansgrisar i församlingen och det dogmatiska domkapitlet i Skara. Där befann han sig även i Latinbalken § 25 som nära ansluter till s s 12:29 (“potest”). Också i frågan omkyrklig vigsel gick Skarakyrkan hårdare fram i sin sena offensiv och nöjde sig inte med de administrativa föreskrifterna i Yngre lagens Kyrkobalk om hur en sådan vigsel skulle betalas och föregås av lysning (§§53, 69, jfr lyd 20, 33). Ett lämpligt bräckjärn i sakfrågan erbjöd därvid de fall, där den ena av kontrahenterna ville vigas men den andra sade nej därtill. Detta stadgande återkom i Laurentius bok i följande variant (skillnader kursiverade): Den senare varianten i lyd 104 visar, att Skarakyrkan hade skärpt sin hållning efter prästmötets beslut i frågan. Dels fordrade man nu, att sockDen som icke vill vigas med sin frilla eller skilja sig från henne, sedan han3 gånger har blivit manad därtill, honom må prästen neka sin tjänst (=nattvarden), till dess att han gör ettdera. Vill ej prästen sätta honom i förbud, böte han till biskopen 3 marker.’ lyd 95 “Si coniuges noluerint benedici contracto matrimonio, suspendatur a corpore Christi, et si alter voluerit et alter negauerit, negans suspendatur.” ‘Om kontrahenterna inte vill välsignas (=vigas av kyrkan), sedan de ingått äktenskap, utestängs de från Kristi lekamen (=nattvarden), och om den ena (parten) vill och den andra vägrar, utestängs den vägrande.’ s s 12 : 30 ‘Om två hjonha blivit fästa (the sum fæst æru) och icke vilja vigas, skall den av demsom är skuld därtill, mista nattvarden vid påsk, till dess att de vigas (vm paschær thertil the wigiæs).’ lyd 104 (HWs övers.)
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=