ta hand inte en konsekvens av ådömt straff.263 Någon uttalad bibelmotiverad anledning att öka bruket av fängelsestraff fanns inte hos de ortodoxt influerade rättslärda, även om det i GT omtalas fall där fängelse tilllämpades, främst riktade mot högre ståndspersoner.264 Fångarnas sociala ställning beskrivs emellertid som längst ned i samhällshierarkin.265 Även om rättsordningen under medeltiden och de följande århundradena byggde på strafformer som karakteriserades av förintelse och kroppsbestraffning så betyder det inte att förbättringstanken saknas i 1500- och 1600-talets reformatoriska tradition. Förbättringstanken, i enlighet med det kyrkliga botsystemet: straffet skulle verka till förbättring av den enskilde syndaren, kom till uttryck i 25:e domarregeln i lagboken. Även om “förbättring” bestod i att straffet sågs som brottslingens möjlighet att sona sin gärning. 25:e domarregeln antas vara nedtecknad av Olaus Petri på 1540-talet, och lyder: 263 Utpekade brottslingarna kunde vinna immunitet genom att uppsöka kyrkor. Dessa fridlysta platser blev dock en form av fängsligt förvar, då den anklagade förlorade immuniteten utanför kyrkan. Deuteronomium, 19 kap., Numeri, 35 kap. och Josua 20 kap. 264 Se Jeremia 37:16 om profeten Jeremias förvar i “fängelsegården”, Andra Konungaboken24 och25kap. där Jojakin befrias efter att ha varit krigsfånge eller den egyptiske hovmannen Potifars fängslande av Josef enl. Genesis, 39-42. 265 “Och vid midnattstiden slog Herren allt förstfött i Egyptens land, från den förstfödde hos Farao, som satt på tronen, ända till den förstfödde hos fången, som satt i fängelset, likaså allt förstfött bland boskapen”. Exodus, 12:29. 266 Sveriges Rikes Lag, 1937, s. XXVI. f äng e l s et s om vä l f ä rd s bygg e 90 “Ingenting är domaren så storligen av nöden som beskedlighet, att han vet när han skall vara sträng, och när han skall vara mild i lagen, ty allt straff bör vara till förbättring, och straffet bör vara sådant, om möjligt är, att det icke förhindrar honom, som straffad varder, till att bättra sig. Såsom sker med dem, där stulit hava, de stå vid stupona, mista öronen och visas av by, om sådana människor rymma bort i främmande land, där ingen känner dem, och vilja sedan bättra sig, och föra ett gott leverne, så varda de aldrig betrodda, och är det straffet honom, som straffad är, ett hinder, och bliver han däröver förtvivlad, och värre än han var tillförene, och hade fördenskull bättre varit, att han hade strax mist livet. Sådant sker ock med horkonor som sättas på kåken, och visas av by, att där de tillförene bedrevo hor med en eller två, de bliva sedan var mans horor, vilket är icke till förbättring, utan givs med sådana straff tillfälle till att bliva värre än man var tillförene. Därför skall domaren i sådana saker bruka beskedlighet, att man icke tager ett ont och gör det hälften värre, men lagen kräver alltid förbättring, och till förbättring bör hon driven varda.”266
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=