de l i 77 gångar vara av stort värde. Budskapets överensstämmelse med den reformrörelse han själv deltog i, över fyrahundra år senare, är slående. AttTyskland påverkat utvecklingen av svensk fångvård, vittnar inte minst den viktiga roll somIKV(1889) och dess frontfigur von Liszt spelade i landet. Däremot har den praktiska tillämpningen i form av skilda experiment av fängelsemodeller inte haft samma avgörande roll. Därmed inte sagt att exempel saknas och till den mer omskrivna verksamheten hörde småskaliga “Rauhe Haus”.201 Denna tidiga koloniverksamhet grundlades samtidigt som idéer om individualisering av straffsystemet bröt igenom på kontinenten vid slutet av 1700-talet. Förbättringstanken präglade storhertig Leopolds mer genomgripande strafflagsreform från år 1786.202 I Preussen gick däremot utvecklingen åt motsatt håll under Fredrik den Store som i stället för frihetsstraff började använda andra avskräckande metoder i ökad omfattning.203 Utvecklingen vände efter 1815genom Feuerbachs lära om den medelbara avskräckningen. Enligt den bayerska strafflagen av år 1813 kunde fängelse användas för vissa förbrytelser och i övrigt i samband med verkställande av andra straff, såsom straffarbete, även om själva frihetsberövandet inte var målet.204 Fängelse blev emellertid på mycket kort tid en betydande strafform mellan dödsstraffet och bötesstraffet. Synpunkter framfördes mot att straffarten drabbade brottslingarna så lika oavsett brott.205 Frihetsstraffets allmänna acceptans berodde även i detta fall mer på rationellt övervägda skäl än enbart på humanitära överväganden. Fruktan kunde, som Beccaria framhållit, injagas i allmänheten när frihetsstraffen uppfattades som utsträckta pinor.206 200 Eriksson, 1967, s. 36. 201 A.a. s. 111. 202 Anners, 1965, s. 85. 203 A.a s. 73-78. Hänvisar till Schmidt som framhåller viss resocialiserande strävan. 204 Foucault, 1993, s. 135 f. 205 Foucault, 1993, s. 139. 206 Inställning att hårda fängelsestraff var jämförbara med utdraget dödsstraff avtecknades i Josef II:s strafflag 1787.Anners, 1965, s. 83 “Behandlingen av de intagna skulle inte syfta till att vanhedra utan att återställa dem till god hälsa, måttlighet i mat och dryck, vana vid arbete och intresse för att skaffa sig och hålla fast vid ett bra arbete, med förmåga att stå på egna fötter och – givetvis – att göra dem gudfruktiga.”200
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=