av Cherry Hill-anstalten.196 Regeringen slöt dock inte upp bakom dess straffsystem. I stället kom Philadelphiasystemet att aktualiseras under 1840-talet.197 Då Code pénal reviderades avskaffades skamstraff och minskades användningen av dödsstraff, i stället infördes cellstraff 1844. Införandet av de nya cellsystemen i Frankrike följde samma utvecklingsmönster som i Sverige.Tillämpningen av alternativa strafformer fortgick och kolonisystem inrättades genom“colonies correctionelles”,exempelvis i Mettray år 1840. I beskrivningar av frihetsberövandets faktiska utformning i Frankrike finns således flera paralleller till den svenska fångvården. Det underströks att frihetsberövandet var straff nog och att verkställigheten måste fyllas med förbättrande åtgärder för att anpassa individen till rådande samhällsnormer. Det progressiva systemet tillämpades tidigt i Frankrike. Strafftiden kunde brytas genom permission, villkorlig frigivning, öppna anstalter etc., och utan dessa instrument ansågs det enkla fängelset sakna korrektiv verkan på de intagna.Verkställighetens utformning styrdes av hur de intagnas tid användes under verkställigheten.198 En ständig dokumentation i fängelserna utmärkte institutionernas hantering av fångarna, vilket ansågs ge tillräcklig grund för att fatta lämpliga verkställighetsbeslut i de individuella fallen.199 I Amsterdam inrättades landets första tukthus mot slutet av 1500-talet. Denna händelse betraktade Thorsten Sellin (1944) och senare Torsten Eriksson som avgörande på flera områden för en behandlingsorienterad fångvård. Dessa arbetsfängelser var inte i dagens bemärkelse humanitära “verbeterhuisen”, men idén att inlemma främst unga brottslingar i samhället var genomgående.Rådmannen Jan Laurentszoon Spiegel tillskrivs en betydande roll för denna reformrörelse, inte minst genom sitt arbete “Bedenking op de grondvesten vant tuchthuis”, riktat till grövre brottslingar på tukthus. Inte överraskande fann Torsten Eriksson dessa tanke196 Rothman, 1995, s. 111.Till auktoriteterna hörde, vid sidan av fransmännen Alexis de Tocqueville och Gustave de Beaumont, Grellet-Wammy, Ducpetiaux, och Crawford och tyske kriminalisten med dr. Nicholaus H. Julius.Anners, 1983, s. 159. 197 Foucault, 1993, s. IV:1, not 16. 198 Foucault, 1993, s. 284-286. 199 Tanken om förbrytaranlagen kan, enligt Foucault, spåras i denna biografi från första hälften av 1800-talet. f äng e l s et s om vä l f ä rd s bygg e 76 3.2.2 Holländska korrektionsanstalter och tyska “Rauhe Haus”
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=