de l i 75 passade in i tanken om en modern institutionaliserad fångvård. Som ett av tidens samhällsproblem betraktades det stora antalet lösdrivare i städerna. Det var också lösdrivare som institutionerna främst fylldes med. Denna förklaring till varför frihetsstraffet fick ökat utrymme har Michel Foucault tillskrivit avgörande betydelse. Han ansåg inte att själva frihetsberövandet var det avgörande för fängelsernas etablering utan i stället de ekonomiska överväganden som låg bakom inlåsningen av kriminella. Han förklarar bakgrunden till den ökade användningen av frihetsstraff med hänvisning till de sjukdomsepidemier som härjade i Europa, varifrån de drabbade skulle isoleras.192 Systematisk avskildhet förutsatte att statsmakterna hade inflytande över samhällsmedborgarna. Av denna teori följde,menar Foucault, att även innehållet i frihetsstraffen anpassades efter sjukdomsepidemiernas krav. Den kontroll som betvingade sjukdomsepidemier skapade disciplinära och fasta regler omfattande en mångfald indelningar efter bland annat individuella förutsättningar, vilket krävde en organiserad övervakning och kontroll. Denna teori har inte samma förklaringsvärde i Sverige, eftersom landets ringa folkmängd inte krävt ett liknande kontrollbehov. Deportation av fångar blev en vanlig strafform i Frankrike när kroppsstraffen skulle minska. Pieter Spierenburg menar: År 1810 antogs Code pénal och Code d’instruction criminelle (18091811), som kom att skilja mellan tre typer av kriminella.194 Beroende på typ av brott skedde åtal och process genom skilda rättsskipare. Dom rörande “délits”, som omfattade medelsvåra brott, avkunnades i en korrektionsdomstol som syftade till just förbättring och korrektion. Dessa lagar gjorde ett starkt intryck i Sverige.195 Alexis de Tocqueville och Gustave de Beaumont fick på 1830-talet i uppdrag att inspektera de nordamerikanska systemen och blev tilltalade 192 Foucault, 1993, s. 231 ff. Huvudsakligen lepraepidemier. 193 Spierenburg, 1995, s. 75. 194 Foucault, 1993, IV:1, not 45. Jfr del IV:I not 4.Anners, 1983, s. 158. 195 A.a. s. 274. For the confinement of both women and men in France we must turn to another institution, the “hôpitaux généraux”. In most places these were asylums rather than prisons, with limited facilities for locking up criminals.193 3.2.1 Frankrikes “hôpitaux généraux”
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=