de l i 69 De moderna relativa straffteorierna spreds på kontinenten under 1880talet och den svenska straffrättsvetenskapen genomgick djupgående förändringar. Debatten intensifierades vid sekelskiftet, då straffrättsteoretikerna lyfte fram brottslingen som centralt studieobjekt och pekade på vikten av individualpreventiva åtgärder. Den kontinentala rätten influerades av två tidsmässigt parallella grenar av individualprevention: dels den positiva skolan, dels den sociologiska skolan, som var och en tillhandahöll sina egna teorier om fängelsestraffens natur, i huvudsak utifrån fyra kategorier: vedergällning, avskräckning, inkapacitering och behandling.Mot slutet av1800-talet spelade även flerfaktorsteorierna en ökad roll inom den teoretiska diskussionen.166 Föreställningen om strafflagens moralbildande verkan kan också hänföras till en allmänpreventiv åskådning. Denna lära gjordes gällande av frontfigurer inom den så kallade Uppsalaskolan, även om dess teoretiska genombrott kom först senare.167 Denna skola betraktas som en uttalad reaktion mot den klassiska straffrättsskolan vid slutet av 1800-talet. Skolans företrädare såg brott som resultatet av faktorer utanför individens kontroll och därför hade individen inget moraliskt ansvar för sina gärningar. Förklaringen till att individer blev kriminella ansågs huvudsakligen bero på biologisk determinism. Eftersom människor är olika, så måste reaktionen anpassas efter fångens karaktär. Ändamålet med en sanktion var att skydda samhället mot brott, och syftet med reaktionen var att neutralisera och rehabilitera brottslingen. Skuld- och vedergällningstanken gavs inget utrymme utan förkastades. Inte minst genom inflytande från kriminalbiologin flyttades perspektivet uttalat från gärning till individ. Den kriminalbiologiska riktningen, känd som den italienska skolan, företräddes främst av medicinprofessorn Lombroso med verket “L’uomo delinquente”, 1878. Han menade sig i boken kunna påvisa att yttre fysiska kännetecken avslöjade en född förbrytarmänniska.168 Den dömdes brottskapacitet ansågs böra styra den 166 Se Hauge, 1990.Adolf Merkel var en av företrädarna för en förening av teorier, där skillnader mellan åskådningar jämkades samman. 167 Jfr kapitel 5.2 och 5.3.2. 168 Den första utgåvan utkom redan två år tidigare utan att uppmärksammas i större ut2 . 3 reak t i one n mot de n k las s i ska skolan v i d s lutet av 18 0 0 - tal et 2.3.1 Den positiva skolan
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=