genom att flera skolor bildades med skilda vetenskapliga angreppssätt.163 De straffteoretiska diskussionerna på kontinenten fick motsvarigheter även i Sverige där enskilda straffrättsteoretiker fick stort inflytande på utvecklingen. Upplysningsfilosofin var åtminstone i sina yngre versioner liberal. I samband med att den liberala rörelsen vann terräng under 1800-talets förra del, mötte den historiska skolans företrädare upp till motstånd.164 De absoluta straffteorierna lyftes åter fram, med stöd framför allt i den kantska filosofin. Den så kallade klassiska straffrättsskolan, vars idéer hade sin upprinnelse i Kants sekulariserade vedergällningslära, utvecklades av den tyske filosofen Friedrich Hegel. Straffet skulle vara en rättvis vedergällning av den brottsliga gärningen. Den rättvisa vedergällningen skulle vila på tre principer.165 Utgångspunkten var att människor var lika och hade en fri vilja, vilket innebar att brott skulle betraktas som resultat av rationella överväganden. Brottslingar hade således ett moraliskt ansvar för sina handlingar, vilket tillgodosåg skuldprincipen. Därtill skulle ingen specialbehandling av brottslingar få förekomma, och lika fall behandlas lika enligt likhetsprincipen. Slutligen lades i proportionalitetsprincipen vikt vid att nå överensstämmelse mellan straffet och brottet, då reaktionen (straffet) var ett resultat av den brottsliga handlingen. Syftet med den straffrättsliga reaktionen underströks vara att avskräcka samt att uppnå en moralbildande verkan i samhället. Den absoluta straffteorins företrädare gav litet utrymme för individuella hänsynstaganden under verkställigheten. Straff skulle utifrån legalitetsprincipen ådömas strikt i enlighet med SL.Vid den praktiska utformningen förespråkades frihetsstraffet, vilket i möjligaste mån skulle avtjänas i cell. Fokus var med andra ord riktat på brottets svårighet och brottslingens skuld, inte på verkställighetens innehåll. Den tyske straffrättsprofessorn Karl Binding förde den klassiska skolans tankar in på 1900-talet. Frontfigurer inom den svenska straffrättsvetenskapen som Ludvig Annerstedt och Johan Hagströmer hade den kontinentala straffrätten som modell och Hagströmer arbete “Om frihetsstraffen” år 1875 avspeglar den klassiska straffrättsläran. Strafflagen av år 1864 kan, åtminstone till en del, ses som en lagprodukt i denna anda. 163 Häthén, 1990, s. 147. 164 Huruvida den klassiska skolan är en självständig skolbildning har diskuterats. Björne, 2002, s. 362. 165 Inger, 1983, s. 236. f äng e l s et s om vä l f ä rd s bygg e 68
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=