de l i 67 Kant.157 Kants version av vedergällningsläran var sekulariserad och skilde sig därmed från den teokratiska läran, som lade straffet i Guds hand.Retaliation av ett begånget brott, menade Kant, återställde världsordningens harmoni. Betydelsefullt var att straffet stod i proportion till det begångna brottet. Han hävdade i naturvetenskaplig anda att straffsystemet borde byggas upp med försöksverksamhet utifrån kalkylerade scheman över brott och straff.158 Vedergällningsläran var emellertid inte särskilt användbar för att utveckla preventionsmodeller, inriktade på brottslingen och inte på brottet. Ett viktigt bidrag i Kants efterföljd lämnade Anselm von Feuerbach, som menade att det i lagstiftningen uttalade hotet, och inte straffet i sig, var avgörande för att avskräcka från brottslighet, den så kallade “medelbara avskräckningens princip”.159 Han förespråkade hårda straff och legalitetsprincipens upprätthållande för att visa att hotet om straff efterlevdes.160 Feuerbach försökte även finna alternativa straff och betraktade frihetsstraffet som en rimlig möjlighet.161 Han blev uppmärksammad bland annat genom sin medverkan vid tillkomsten av den bayerska strafflagen år 1813. Även om Kant och Feuerbach lämnade betydande rättsteoretiska bidrag låg straffverkställighetens praktiska frågor utanför deras intresse. Feuerbachs straffteoretiska bidrag kan i viss mån sägas vara länken mellan den klassiska skolan och de moderna teorierna genom betoningen av humaniserad allmänprevention.162 En sekulariserad vedergällningsteori i denna utformning hade ett kraftigt grepp över straffrättsdoktrinen fram till slutet av 1800-talet. Straffrättsvetenskapens ställning stärktes på 1800-talet i Sverige, inte minst 157 Häthén, 1990, s. 43 f. Anners, 1983, s. 116 f, 151. Kants straffrättslära fick betydande återverkningar på den svenska straffrättens utformning. Inger, 1983, s. 235. 158 Utifrån samma princip som Carl v. Linné använde för att systematisera växtriket. Foucault, 1993, s. 118. Se Linnés anteckningar om den gudomliga vedergällningen i arbetet med samma namn,“Nemesis divina”. 159 C J AMittermaier, ändamålsenlig brottsprevention. Se Häthén, 1990, s. 52, som pekade på avsaknaden under andra hälften av 1700-talet av paralleller till den kontinentala straffteoridebatten, ledd av företrädare som Feuerbach och Grolman, i Sverige. 1990, s. 148. 160 von Feuerbach, 1796. 161 Häthén, 1990, s. 48. 162 Anners, 1997, s. 62. 2.2.4 Den klassiska straffrättsskolan
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=