i nl e dn i ng 43 Tonvikten i behandlingsbegreppet försköts under mellankrigstiden från straff till vård, och en nära koppling skedde till sjuk- och mentalvård. Det ifrågasattes återkommande om fångvården borde förutsätta, och i så fall i vilken utsträckning, att kriminella var sjuka och kunde botas från brottsligt beteende. Strafflagberedningen hade visserligen vid flera tillfällen tagit avstånd från denna linje, och den kritik som framfördes mot skyddslagen 1957 byggde i delar på att sjukdomsbilden överförts på dem som avtjänade fängelsestraff.50 Sannolikt var en bidragande orsak att en likartad begreppsapparat användes inom sjuk-,mental- och fångvård. I källmaterialet framkommer återkommande hur företrädare för den svenska fångvården ansträngde sig för att lägga fast gränser mellan dessa områden. Men det handlade inte om en utpräglat svensk problematik; den engelska rättsvetenskapen hade också svårigheter att bestämma innehållet i den behandlingsorienterade verksamheten. Deras resultat konfronterades också av de svenska lagstiftarna.51 Likartad kritik framfördes beträffande gränsdragningen mot de traditionellt sjukvårdande institutionerna.52 Denna likriktning mellan sjukvård och kriminalvård har betecknats som“the medical model”; samhället skulle skyddas från brott genom att 50 RA, SLB, 33:4. Skriftväxlingen i tidningarna skedde genom skrivelse av hovrättsrådet Per Erik Fürst DN19/7 och 26/7 1957 och i Schlyters brev 30/7 till hovrättsassessor Bengt Hult. 51 “Behandling av brottslingar omfattar alla åtgärder som tillämpas mot dem, till en början av domstolen och senare på ett mer ingående sätt i den anstalt, där den dömde avtjänar sitt straff. Med andra ord alla åtgärder som tillämpas på brottslingen för att främja hans rehabilitering. Det uppställdes två villkor; att behandlingen måste ha planerats och anpassats med hänsyn till alla kända faktorer.Behandlingen måste grundas på en så ingående kunskap som möjligt om lagöverträdaren som individ. Med andra ord grundar sig behandlingen på det faktum att den brottslige betraktas som en socialt avvikande person, ej nödvändigtvis psykologiskt, och fångvårdens uppgift är att rätta till denna avvikelse. Behandlingstanken ses således som de försök som företas från de verkställande myndigheterna, under tiden som en person finns frihetsberövad, att fylla tiden med diverse innehåll som just då sägs vara trenden för behandling. Resocialiseringstanken är konsekvenserna av ett tänkt samhällsanpassande som utförts för att ge den intagna möjlighet att fungera i samhället.”TfKv,1961, nr. 2, s.26. KeithWardrop. 52 Att en sjukdomsbild ofta applicerades på kvinnor är Hollowayanstalten i England exempel på, enligt Stern,1987, s.62f. Där tillskrevs flera kvinnor en sjukdomsbild och konsekvensen blev att anstalten skulle byggas om till sjukhus med en liten avdelning för normalt fångförvar. Resonemanget förekom även i Sverige där flera tvångsarbetsintagna kvinnor klassades utifrån en sjukdomsbild. Söderblom, 1992, s. 79.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=