i nl e dn i ng 41 indelningar bildar utgångspunkt för att få insikt i de teoretiska modellerna. Dessa får till viss del sitt förklaringsvärde genom att redovisa vem som betecknas som kriminell, eftersom förklaringarna skiftar över tiden. Vid en strikt deterministisk syn utpekas å ena sidan vad som ofta beskrivits som en “född förbrytare”medan vissa teoretiska förespråkare å andra sidan förutsatte att naturen inte kände några brottslingar; samhällets företrädare väljer ut brottslingar för att statuera exempel på följder av att begå förbjudna gärningar.Valet av brottslingar varierade beroende på skilda förhållanden, kulturellt, socialt, politiskt, ekonomiskt eller moraliskt. Denna beskrivning kan även appliceras på förekomsten av brott. Brott ansågs i äldre tid som givna genom evigt existerande påbud, ofta med religiös underton. Först med de naturrättsliga föreställningarnas borttynande kom brott att beskrivas med rent rättspositivistisk motivering.45 Preventionsteorierna har beskrivits som en reaktion på den så kallade klassiska skolan. Fokus flyttades från brott till brottsling, och bland företrädare för de relativa straffteorierna såg man straffet som ett medel att uppnå ett visst mål (resultat). Målet kunde vara att upprätthålla ordning i samhället eller skydda den enskilde mot övergrepp. Preventionsteorierna brukar särskiljas i två huvudgrupper, allmänprevention och individualprevention, med flera undergrupper där olika förebyggande åtgärder har betonats. Preventionsteorierna har åtskilliga gemensamma beröringspunkter, inte minst i synen på att preventionen skulle ske genom straffet.46 Straffrättshistorien rymmer ett brett urval av prohibitivt verkställda straff, från omedelbart avskräckande modeller där brottslingen fick lida enorma kval, till medelbara konstruktioner med avskräckning genom straffhot. Det allmänpreventiva, även kallat generalpreventiva synsättet, har betraktats som ett självklart rättfärdigande av straffverkställighet. Synsättet innebar att det hot som en påföljd utgjorde för potentiella lagöverträdare hade en brottsförebyggande effekt på allmänheten. Straffhotet hade flera bottnar genom förbudet i sig, brottets straffvärde, den faktiska påföljden 45 “There is no society known where a more or less developed criminality is not found under different forms. No people exists whose morality is not daily infringed upon. We must therefore call crime necessary and declare that it cannot be non-existent, that the fundamental conditions of social organization, as they are understood, logically imply it.” Émile Durkheim, Suicide, bk 3, kap. 3, (1897), 1951. 46 1 kap. 7 § i BrB, upphävd 1989, exemplifierar flerfaktorsteoriernas inflytande. Påföljden skulle upprätthålla allmän laglydnad [allmänprevention] och vara ägnad åt att främja den dömdes samhällsanpassning [individualprevention].
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=