förståelse av den teoretiska bakgrunden. I kapitel 6 sker en ingående studie av den behandlingsorienterade terminologin då det var angeläget för lagstiftaren att konkretisera begrepp vid lagstiftningsprocessen. Här behandlas inledningsvis fängelsestraff eftersom dess innebörd skiftar under granskad period. Fångvårdens fackspråk används i talspråket med en allmän innebörd; “fångar” betecknar frihetsberövade personer,“fängelser” utrymmen för verkställighet av frihetsstraff.38 I det senare fallet innefattades exempelvis korrektionsinrättningar, då kriminella i realiteten även förvarades på dessa anstalter. I en snävare bemärkelse var “fängelsestraff ” en av de allmänna straffarterna i strafflagen, och under en stor del av den tid som studien omfattar var fängelsestraffet indelat i två former, urbota fängelse och straffarbete.39 Skillnaden mellan påföljderna var av mer juridisk-teknisk natur. Därför inkluderar begreppet “fängelsestraff ” i denna avhandling både straffarbete och fängelsestraff.40 Straffarbete var den i huvudsak använda straffarten medan fängelsestraff tillämpades i mindre utsträckning fram till 1850-talet.41 Definitionen utesluter således frihetsberövande åtgärder som vidtas innan en person blivit dömd för ett brott i domstol, huvudsakligen frihetsförlust under tiden för rannsakning.42 Likaså omfattar studien behandling och resocialisering som sker i direkt anslutning till själva frihetsberövandet och härigenom granskas inte den så kallade eftervården.43 Traditionellt brukar man skilja mellan absoluta och relativa straffteorier.44 I avhandlingen utgör preventionsteorierna en röd tråd och vedertagna 38 Termen “fångvård” övergavs för “kriminalvård”, 1 januari 1965. 39 Urbota fängelse var beteckningen för enkelt fängelse. Fängelse vid vatten och bröd ådömdes främst bötesfångar. 40 Jämte 26 kap. BrBoch genom att definiera det traditionella fängelseklientelet i SL. 41 Diagram7.2.1.1 Fångantalet vid årets slut. 42 Svårare fängelse innebar att en person insattes i fängelse på bekännelse. Institutet upphörde först genom Kungl. förordning den12 september 1868. 1869 släpptes den sista bekännelsefången fri enligt BiSOS. Lag, 2juni 1922, om tiden för företagande av rannsakning med häktade. Lag, 25april 1958, om behandling av häktade och anhållna m.fl. 43 Enligt 40 § i 1945 års VL åligger det styresmannen att förbereda intagens frigivning. 44 Se Bratholm, 1980, s. 114 ff. Elwing, m.fl., 1985 s. 12. Inger, 1983, s. 236.Agge, 1952, s. 464 f. Häthén, 1990, s. 19, 31, menar att den vedertagna indelningen i absoluta och relativa straffteorier bör göras med försiktighet, och stödjer sig på Frommel,M, 1987. s. 11. f äng e l s et s om vä l f ä rd s bygg e 40 1.4.3.2 Preventionsteorierna
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=