de l i i i 351 strävandena. Därefter utformades den svenska fångvården mer självständigt, men i internationell samklang. Denna periodisering av kriminalpolitiken, menade Strahl, hängde nära samman med kritiken mot den positiva skolbildningen. Den formella brytningen vid andra världskriget med den kontinentala rättstraditionen stämmer väl överens med resultatet i detta arbete, även om den faktiska tillämpningen uppvisade fortsatta gemensamma beröringspunkter med den positiva skolan. Samtidigt överfördes internationella policyfrågor om fångarnas behandling ur ett vidare perspektiv exempelvis frånCIPP:s verksamhet till Förenta Nationerna år 1951.Den första FN-kongressen hölls hösten1955 i Genève och gällde förebyggande verksamhet och behandling av brottslingar. Kongressen behandlade främst övergripande principfrågor och framhöll vikten av att straffet inte skulle medföra lidande för den intagne utöver frihetsberövandet. Deltagarnationerna uttalade sig för öppna anstaltsformer och att verkställigheten borde efterlikna förhållandena i samhället.Avgörande var att lyfta fram människors värde och detta ledde fram till antagandet av “Standardminimumregler för frihetsberövade”, som omfattar 94 paragrafer.1116 FN:s andra världskongress ägde rum i London år 1960 och den tredje världskongressen genomfördes i Stockholm fem år senare. Även det skandinaviska samarbetet stärktes liksom strävan mot likformighet inom fångbehandlingen.1117 Gemensamma yttre utvecklingslinjer kring anstaltsväsendet återfinns och den öppna fångvårdens linje med strävan att minska användandet av frihetsberövande påföljder uttryckte en allmän attitydförändring från mitten av1960-talet.1118 Även utländska fångvårdssystem i västvärlden visade likheter i dessa avseenden.1119 I vissa sammanhang framhölls den svenska kriminalvårdsmodellen som internationellt ledande, ett humanitärt och innovativt fängelsesystem.1120 Även när tendensen på 19801116 The European Standard Minimum Rules of theTreatment of Prisoners, vilken antogs vid FN:s kongress för förebyggande av brottslighet och behandling av fångar den 30 augusti 1955. 1117 SFS 1963:193. Lag om samarbete med Danmark, Finland, Island och Norge angående verkställighet av straff m.m. 1118 Jfr Stern, 1987, s. 163. 1119 Lundström-Roche, 1985, s. 51 f.Verkställigheten skiljer sig mellan länderna beträffande den faktiska verkställigheten och anstaltsväsendets grundläggande förhållningssätt. Upplevelserna av exempelvis de dagliga rutinerna och relationerna på fängelserna är likartade i Sverige och på Irland. Lundström-Roche, 1985, s 79. 1120 Stern, 1987, s. 185. Bland annat för att svensk kriminalvård inte hade koncentrerat fängelserna i större anstaltskomplex med karakteristisk fängelsearkitektur.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=