de l i i i 343 gitimitet först under straffets avtjänande i fängelse. Fängelse blev åter straff. År 1979 fick Fängelsestraffkommittén direktiv att nydana påföljdssystemet till bättre överensstämmelse med de nya riktlinjerna. Kritikerna beskrev den nya straffteoretiska riktningen som nyklassicistisk och tillbakasträvande.1091 De vände sig mot att kriminaliseringens syfte främst var att tillrättaföra dem som begått brott. Den individuella behandlingsmodellen hade härigenom inneburit att ledande rättsprinciper fått stå tillbaka, samtidigt som innebörden av fängelsestraff skapat osäkerhet, inte minst för dem som avtjänat fängelsestraff. Även effekterna av behandling kritiserades på flera områden, eftersom behandlingsåtgärdernas framåtblickande följder inte nödvändigt överensstämde med den avsedda utgången.1092 Fängelsestraffkommittén avlämnade sitt huvudbetänkande “Påföljd för brott” år 1986.1093 Dessutom förankrades den allmänpreventiva inriktningen jämte brottets straffvärde i 1989 års BrB. Härigenom hade grundelementen i 1945 års fångvårdsreform övergivits. Den nya linjen inom svensk kriminalvård hade stärkts och nystruktureringen fortgick. Redan i betänkandet till “Verkställighet av fängelsestraff ” förflyttade man den straffteoretiska tyngdpunkten, så att behandling och vårdinsatser kom i andra hand (1 §).1094 I valet av terminologi användes “fängelsestraff ” för att motverka tidigare tvetydigheter. Utgångspunkten blev åter primärt att verkställa domen, och under den avtjänade strafftiden vidta åtgärder för att främja de intagnas anpassning inför frigivningen.Verkställighetens övergripande målformuleringar fanns återgivna i 4 § medan innehållet i anstaltsbehandlingen fastslogs i 9 §.1095 Den så kallade nyklassicistiska synen på fängelsestraff minskade verklighetsklyftan mellan ideologi och tillämpning vid verkställande av fängelsestraff när behandlingsmodellen trädde tillbaka.1096 Inlemmandet av behandlingsmodellen genomfördes inte heller tillfredsställande under den andra hälften av 1900-talet, vilket stödjer den kriminologiska forskning som i delar visat på negativt resultat av de individualpreventiva effekterna. Flera delförklaringar har givits till att behandlingsmodellen fick träda tillbaka: bristande information, direktiv på kollisionskurs med praxis, autonoma traditionsbundna system, anstalts1091 Anners, 1997, s. 172. 1092 Jareborg, 1984, s. 32. 1093 SOU1986:14. 1094 SOU1993:76. 1095 Motsvarade formulering i KvaL. 1096 SOU1995:91.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=