de l i i i 341 var en av anledningarna till sammanslagningen av straffarterna. I realiteten var skillnaderna mellan straffarterna obetydliga vid verkställighet sedan reformen1945, eftersom straffarbete inte längre innebar ett frihetsberövande under hårdare villkor. Påföljderna utgjordes huvudsakligen av frihetsförlust efter reformen, men sammanslagningen till ett enhetligt frihetsstraff konkretiserades först i förslaget till Skyddslag. Konsekvensen av ett enhetligt frihetsstraff blev en jämkning som i realiteten innebar försämrade möjligheter för fängelsedömda att påverka sin situation. Redan den 13 januari 1967 uppdrog regeringen åt Kommittén för anstaltsbehandling inom kriminalvården (KAIK) att genomföra en översyn av behandlingslagen. En parlamentarisk utredning tillsattes i ett försök att närma den praktiska tillämpningen till de kriminalpolitiska målen.Uppgiften innebar att genomföra “… en utredning som i sin lagstiftning skulle befästa praxis på anstalterna”.1079 Direktiven var behandlingsideologiskt bundna av huvudlinjerna i dels BrB, dels 1945års VL.1080 Av sammanträdenas diskussionsprotokoll framgår att den sociologiska modellen inte infördes utan opposition. En tongivande opponent var Torsten Eriksson som förordade tidigare ordning. Härigenom blev inte synen på brott som en sjukdom främmande för kommittén. Avståndet mellan lagens ambition och verkställighetens praktiska implementering fördes även fram i denna utredning. I uppgiften ingick även att konkretisera skilda behandlingsmodeller, och karakteristiskt för dessa var sociologiska och terapeutiska förklaringar.Däremot klargjorde KAIK inte vilka behandlingsmetoder i sak som skulle tillämpas på fängelserna. Edling och Elwin påtalade brister i behandlingen i sin rapport. De menade att behandlingen bestod av otidsenlig arbetsterapi, kompletterad med “ett gruppsamtal i veckan” som tillskrevs visst “underhållningsvärde”.1081 Därtill föll anstaltsväsendets beskaffenhet utanför utredningsuppdraget, trots att kommitténs huvuduppgift var att verka för ett närmande av tillämpningen till uppställda mål. Kriminalpolitiskt betraktades KAIK:s förslag om kriminalvård som ett misslyckande. Justitiedepartementet hade före betänkandets färdigställande tillsatt en ny beredning med uppgift att se över kriminalvårdsfrå1079 Edling och Elwin, 1972, s. 33. 1080 KAIK:s betänkande, s. 41. 1081 Edling och Elwin, 1972, s. 70. 10.2.1.3 Lag om kriminalvård i anstalt år
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=