de l i i i 331 i klientregistret “ur individualpreventiv synpunkt” ofta utelämnades eller upptog helt allmänna förklaringar. Behandlingstanken byggde på en individualisering i fångvården, som skulle genomföras huvudsakligen av styresmannen. I realiteten fanns det ett avstånd till den praktiska tilllämpningen och ambitionen att verka för de intagnas återanpassning. Klientregistrets schematiska utformning gav endast utrymme för en generell kategorisering. I klientregistret synliggjordes inte heller de kategorier av intagna som, enligt gängse bedömare, var i behov av mental, social eller fysisk behandling.Att klassificera individer i grupper utifrån så generella parametrar som fångvården använde sig av medförde problem, då fångarna inte omfattades av en personlig behandlingsplan. I stället var den klassificering som skedde i klientregistret mer stigmatiserande, utifrån de negativa värdeomdömena som gavs om de intagna.1058 En orsak till att behandlingsmodellen mötte praktiska tillämpningsproblem var att den tillämpades på fångar med kort strafftid. Härigenom var klientregistret redan inledningsvis ett begränsat verktyg, då akterna i första hand var utformade för att rehabilitera brottslingar långsiktigt. Intagna omfattades i regel av en summarisk plan som i stora drag behandlade arbetsplacering och frigivning. Dessutom betraktades möjligheterna till differentiering, som var ett centralt moment i reformen, som små på kolonierna, eftersom de ofta utgjordes av provisoriska anläggningar. De kriminalpolitiskt oförenliga preventionslärorna syntes i den praktiska verksamheten ha kombinerats vid 1900-talet inledande decennier. Den nya kriminalvetenskapens inflytande på fångvården är synbar i studien, inte minst i centrala klientregistret som var ett kriminalvetenskapligt hjälpmedel. Härigenom försköts problemet med kriminalitet bort från att vara förorsakat av samhällets sociala struktur till att bero på svagheter hos individen. Detta synsätt avvek på avgörande områden från den politik som fördes på 1940-talet. Det framgår att SLB, vid tidpunkten för reformens ikraftträdande, slöt upp bakom föreställningen att det främst var individens sociala situation som var orsak till kriminellt beteende. Ideologiskt gav behandlingsmodellen uttryck för att det var möjligt att återanpassa individer till samhället.Trots den uttalade straffteoretiska och lagstiftningsmässiga linjen fanns en närhet till de kriminalbiologiska förklaringarna utifrån den deterministiska människosynen som 1058 Beteckningarna utarbetades av fångvårdspersonalen och användes frekvent. Samtidigt avstod exempelvis Dahlberg i kriminalvetenskapliga sammanhang att definiera begreppet “tattare”, eftersom han inte lyckades skapa en etniskt användbar form för att inringa en grupp individer.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=