de l i i i 327 Central i 1945års reform var strävan efter ökad kännedom om de intagna, eftersom kunskap om brottslingen sågs som en förutsättning för val av bäst lämpade behandling. Individbaserade kriterier utformades i fångvårdspersonalens anteckningar i centrala klientregistret. Där framgår att ingen reell individualpreventiv planering förekom, ett förhållande som inte förbättrades efter att klientregistret varit i bruk i tio år. Personalen utarbetade i klientregistret vad de fann vara användbara begrepp för att kategorisera klienterna. Den information som antecknades bestod främst av omdömen om fångarnas karaktär. Dessutom omfattade klientregistret som regel dem med korta strafftider. Det innebar att förfaringssättet blev ett begränsat verktyg, eftersom den individualpreventiva ambitionen riktade sig till dem med längre strafftider. En dualistisk människosyn framträder i studien. Folkhemmet fordrade en social anpassning av individerna, där utanförskap stämplades som avvikande beteende. Individen hade genom den individualistiska synen ett eget ansvar för sina gärningar. Samtidigt innebar de kriminalvetenskapliga landvinningarna att individers handlingsmönster sågs som deterministiskt oundvikliga. Detta underbyggdes av den klassificeringsiver som klargjorts i avhandlingens tre delstudier. Centrala klientregistret sågs som ett optimalt kriminalvetenskapligt hjälpmedel. Villkorlig dom, permission och frigång var uttryck för den individualpreventiva ambitionen i angränsande rättsområden, på liknande sätt som bötesreformen var på 1930-talet. Även ungdomsfängelse hade betydelse för utvecklingen av behandlingsmodellen.Reformeringen av ungdomsfängelset fick på flera områden anpassa utvecklingen till normalklientelet på fängelserna. Lagstiftningen rörande ungdomsklientelet inordnades utan mer ingående behandlingsdiskussioner av SLB först i beredningsarbetets slutskede.Detta klientel blev likaså dokumenterat på samma premisser som normalklientelet i centrala klientregistret. Fångvårdsstatens nya arbetsuppgifter förändrade personalens yrkesroll, särskilt eftersom behandlingsmodellen förutsatte en daglig kontakt med de intagna. Detta blev ett ofta uttalat problem i praktiken genom den kontrollfunkton som personalen samtidigt utövade. Dessutom var den behandlingsrelaterade utbildningen av personalen obetydlig, inte minst vid andra världskrigets utbrott då planerade kurser ställdes in. Personaltätheten framhölls dock ofta som god i svensk fångvård på 1940-talet, även om de kommande åren innebar svårigheter att rekrytera arbetskraft. 9.3.2 Behandlingens tillämpning
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=