de l i i 257 heten fick konsekvenser för den disciplinära ordningen i fängelserna, en följd av att de intagna rörde sig friare på området, liksom av den ökade kontakten med yttervärlden.924 Oron för disciplinproblem besannades på vissa områden genom att antalet rymningar ökade efter reformen. Ironiskt nog gav arbetet i anstalternas verkstäder god tillgång till verktyg för att ta sig ut. Den brutna enrumsisoleringen innebar vistelse i gemenskap som regel medan cellstraffet blev undantag.Tillämpningen visar entydigt att fången ofta tillbringade den första tiden i isolering, ibland utan möjlighet att under arbetstid ha öppen celldörr.925 Ambitionen med normalitetsprincipen var att verkställigheten sökte efterlikna livet i frihet.Det gällde såväl arbete och skolgång i förhållande till civilt yrke och kunskapsnivå som fritidssysselsättning med vidgade möjligheter till gymnastik och läsning eller exempelvis religionsutövande.926Viktigt var att de intagna blev medvetna om verkställighetens syfte, och fångvårdsmyndigheterna var skyldiga att lämna de intagna en avFVSutarbetad redogörelse för verkställighetens uppläggning samt de stadgar och föreskrifter som angick behandlingen.Vidare framhölls vikten av att personalen aktivt tog del i de intagnas vistelse och förberedelse för frigivning. Ett led i detta var ökad kontakt med närstående och andra organisationer utanför fångvården, bland annat genom särskilda fängelsebesökare. Differentiering av de intagna till olika anstalter avsågs bli ett mer framträdande verktyg efter reformen 1945. Arbetsdriften framhölls som det avgörande behandlingsinstrument för klientelets placering.927 Differentieringen utifrån en individuell prognos ställde ökade krav på att fångvårdsmyndigheterna profilerade de skilda kategorierna av intagna, men i praktiken blev ingångsanstalt och aktuell beläggningssituation avgörande.928 Försöksverksamhet med behandlingsprogram rapporterades från utvalda anstalter.929 Närheten mellan fångvård och sjukvård blev ännu tydligare, trots den kritik som tidigare framförts på området. Förfarandet med 924 T. Eriksson, 1966, s. 80. 925 S. Rudstedt, 1994, s. 117. Han menade att den öppenhet som tillskrivs 1945 års fångvårdsreform redan tidigare börjat tillämpas inom vissa anstalter. 926 TfKv 1949, nr. 4, årg. 4. 927 RA, SLB 33:3. Se även cirkulär, 1952:2, om ändringar i normaldagsordningen vid fångvårdsanstalterna. 928 SOU1944:50. 929 TfKvOm psykopater och psykopatvård,1947, nr.2-3, årg.2, överläkare Folke Kinnmark. Verkställighetsundersökningar. Några synpunkter och erfarenheter, 1948, nr. 1, årg.3överlä-
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=