f äng e l s et s om vä l f ä rd s bygg e 244 dylikt jämte 5 § VL. Den andra nivån omfattade två former, den första baserad på ett modifierat cellstraff där celldörren fick vara öppen under arbetstid och den intagne i anslutning till arbetet kunde uträtta ärenden, den andra utgjordes av arbete i gemenskap och fritid i ensamhet. Den avslutande tredje nivån innebar helgemenskap mellan de intagna under dagarna. Av undersökningen kan ytterligare ett fjärde steg utläsas, som kan klassificeras som en utsträckt helgemenskap mellan de intagna. Det inbegrep arbete utanför anstalten i form av kolonianstalt eller arbete hos enskild arbetsgivare. Den utsträckta helgemenskapen kunde medges av fångvårdsstyrelsen, men beslutet blev ofta delegerat till styresmannen.875 En omdiskuterad fråga gällde de faktiska skillnaderna mellan fängelse och straffarbete, eftersom likheterna, inte skillnaderna, ofta betonades. Frågan om en gemensam straffart blev därför föremål för utredning av SLB. För en gemensam straffart talade att fängelsestraffet inte ansågs ha samma vanhedrande karaktär som straffarbete.876 Fängelsestraffet kunde emellertid uppfattas som ett straff av socialt klasskiljande art, då möjligheterna att skaffa sig underhåll och bekvämlighet eller utföra eget arbete kunde bero på fångarnas ekonomiska och sociala status.De skilda ekonomiska villkoren visade sig beträffande fängelsefångars möjlighet att utföra eget arbete på anstalterna, en möjlighet som i praktiken enbart de mer välbeställda kunde utnyttja, medan de övriga intagna måste acceptera anvisat arbete då det rådde arbetsplikt. SLB utgick ifrån att de ekonomiskt svagare individerna drabbades hårdare av fängelsestraff.877 Det är av intresse att notera att fängelsefångarnas situation inte hade förbättrats märkbart under 1900-talets första hälft. I realiteten hade stagnationen i systemet inneburit en försämring för vissa fängelsefångar, eftersom fängelsesystemet gav dem små utsikter att skaffa sig höga arbetspremier och det var få intagna som hade resurser att skaffa sig en annan utkomst än den anstalten erbjöd. För fängelsefångar på kolonianstalter utjämnades skillnaderna till straffarbetsfångar ytterligare, och i regel innebar det en försämring eftersom fängelsefångarna inte fick möjlighet att råda över sina arbetsuppgifter. Dessutom fanns det i realiteten små skillnader i fängelse- och straffångars rätt att ta emot besök. Besöksrätten var enligt 3 § VL i realiteten restriktiv även för fängelsefångar.878 875 RA, SLB33:5. 876 Se till exempel Kleen m.fl., 1944, s. 95. Strahl, 1955, s. 164. Aktuella spörsmål. SvJT 1938, s. 589. 877 RA, SLB, främst volym33:2 från 1942-43. 878 Även fängelsefångar omfattades av kraven på korrekt utformade brev. Alla fångar
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=