f äng e l s et s om vä l f ä rd s bygg e 240 av centrala klientregistret. Den individualpreventiva behandlingsmodellen sökte verktyg för att klassificera kriminella och ännu på 1950-talet påverkade kriminalbiologiska “typindelningar” utformningen av behandlingsplanerna. Sveriges anstaltsväsende utmärktes vid mitten av1900-talet av strävanden mot småskalighet. De större institutionerna saknade inte förespråkare eftersom de ansågs kunna samla expertkunskap på centrala enheter. Centralisering av anstaltsväsendet och individuell behandling ansåg SLB vara svårt att förena och ansatserna som framförts under två decennier i riktning mot att koncentrera fångvården inte genomförbara. Sveriges geografiska beskaffenhet med långa avstånd var viktig i denna fråga, i synnerhet innan möjligheterna till fångtransport påverkade villkoren genom ett vidgat kommunikationsnät. Koncentrationstanken övergavs till förmån för mindre fängelseenheter under 1930-talet. Småskalighetssträvan innebar att SLBinte valde den enklaste lösningen, speciellt eftersom antalet fångar ökade på landets fängelser. Detta skedde efter en tidigare nedgång av antalet fångar, främst som en följd av1937års bötesverkställighetsreform. Ett nytt klientel blev också aktuellt under krigsåren, vilket bidrog till problematiken.865 När det gällde anstaltsväsendet byggde reformen på att fångantalet skulle nedbringas till samma låga nivå som före andra världskriget och därefter förbli relativt konstant.Det hade varit den tidigare tendensen beträffande fångantalet. Reformen var således även ett tecken på att regeringen ville visa krafttag mot det ökande antalet fångar i Sverige.Någon nedgång skedde emellertid inte och det var sannolikt till stor nackdel i det praktiska slutförandet av beredningsarbetet. Dokumenten i Strafflagberedningens arkiv ger huvudsakligen en positiv bild av fångvårdsreformens möjligheter.Tilltron till rehabilitering av kriminella är uppenbar. Flera samtida individualpreventiva reformer stöttar denna inställning.866 Individens stärkta ställning var grundläggande för reformen och gav i grund och botten skälen till behandlingsprogrammen. Det är förklaringen till att reformen kretsar kring individen och inte yttre teknikaliteter.Välfärdsstatens kriminalpolitik ledde således även till att lyfta fram individen – vid sidan av kollektiva strävanden att återanpassa kriminella i moderna institutioner – för att främja återgången till samhället. 865 Se exempelvis RA, SLB33:2, 1942-1943. 866 Kriminella betraktades inte som ohjälpliga. Jfr utmönstrandet av 2 kap. 19 § SL gällande förlust av medborgerliga rättigheter.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=