de l i i 237 Sammanslagning av straffarbete och fängelsestraff till en enhetlig straffart skedde inte iVL, trots att gemensamma verkställighetsregler övervägande gällde för dessa straffarter. Fängelsefångar skulle dock i allmänhet avtjäna verkställigheten på en öppen anstalt, mycket beroende på strafftiden. Riktlinjerna för straffarbetsfångar och fängelsefångar löd i 5 kap. 43 §: VL lagfäste restriktiv användning av disciplinstraff, vilket innebar att de affliktiva inslagen i straffverkställigheten starkt begränsades och exempelvis isolering av fångar användes i undantagsfall. Slutligen hade arbetsplikt och arbetspremie som gällde båda straffarterna tills vidare behållits. Beträffande marknadsanpassad lön hade en viss öppenhet lämnats i VL för att anstalter med klientel som klarade förutsättningarna för lönearbete skulle kunna bedriva viss försöksverksamhet. I detta kapitel har lagstiftningsprocessen granskats ingående med hjälp av i stora delar osorterat arkivmaterial. Det är därför angeläget att utkristallisera avgörande faktorer för utvecklingen i samband med1945års fångvårdsreform och även klargöra vilka områden somSLB utpekade som centrala i reformen. Det hävdades återkommande i SLB:s utredning att elementära områden i regelverken kring straffverkställighet och anstaltsväsende blivit oförändrade sedan mitten av 1800-talet.859 En granskning av lagstiftningsprocessen visar att skilda områden var avgörande vid olika tidpunkter och för skilda ledamöter. Ordföranden Karl Schlyter påtalade själv i utskottet att differentiering av intagna och cellstraffets avskaffande var de viktigaste åtgärderna. Justitieminister Zetterberg sammanfattade i riksdagsdebatten att den individualpreventiva behandlingen i en öppen anstaltsform var en revolution. Uppfattningen att fångvårdsreformen var innovativ måste dock delvis revideras efter denna undersökning. 1945 årsVLvar till övervägande del 859 I SOU1944:50 uttrycktes reformens vikt enligt följande:“I övrigt innehöll 1857 års förordning bestämmelser beträffande fångbehandlingen som i huvudsak har bibehållits till nuvarande tid.” “Beträffande straff- eller fängelsefånge skall, om det ådömda straffet uppgår till minst sex månader, till ledning för behandlingen så snart ske kan verkställas en såvitt möjligt fullständig undersökning av hans levnadsomständigheter, personliga utveckling, hälsotillstånd, anlag och kunskap. Fångvårdsstyrelsen äger jämväl i annat fall förordna om sådan undersökning.” Sammanfattning av 1945 års fångvårdsreform: En pragmatisk lag genomsyrad av behandlingsideologiska strävanden
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=